Aftonbladet – 23 januari 1839, sida 3

mot Augustihäftet af Geijers Litteraturblad, ock åsyftande att bevisa, dels att historieforskaren måste hemta sitt ljus, icke förnämligast ur arkiver och facta, utan ifrån uppenbarelsen, dels att den konstitutionella monarkien till sitt väsende är en omedelbar emanation från Gudomen. Förf. är följaktligen en af dem, som i cspiran se strålen af osedde herskarens glans, och arbetet ett slags politisk theosofi. Vi skole återkomn a till innehållet, som vi sedan i Lördags äng ej hunnit igenom, emedan stilen säkert är en af de mest härdbarkade, som ännu någonsin flutit ur en scholastisk penna, och rel. upprigtigt mäste tillstå, att han med den mest ansträngda uppmärksamhet likväl två gånger somnat ifrån läsningen midt på förmiddagen. Vi kunna således till en början åtminstone rekommendera denna brochyr såsom ett ofelbart medel mot sömniöshet. Likväl kan detta icke ske utan tillägg af en anmärkning öfver titeln. Utgifvaren — eller boktryckaren, vi vete icke hvilkendera — har nembgen, för att skaffa skriften debit, begagnat samma lilla krigslist, som förut i samma lofvärda afsigt blifvit använd på flere af trosarmdens föregående brochyrer, nemligen att på titeln gifva den författares namm, mot hvilken han skrifvit, en sådan plats, att den som ännu ej känner innehållet, utan blott får se skriften i boklidan, ofelbart skall tro, attarbetet är utgifvet just af den Författaren. Detta är visserligen icke juridiskt straffbart, men i alla fall ett bedrägeri, föga hedrande för sin upphofsman. För att gifva läsaren ett riktigt begrepp härom, aftrycke vi titeln med samma anordning af raderna, som på sjelfva boken, fastän icke med lika varierade stilar. OM DEN CONSTITUTIONELLA MONARCHINS : NATUR HISTORICO-POLITISKA ANMÄRKNINGAR TILL UTREDNING AF HUFVUDPUNKTERNA I LITTERATUR-BLADET Utgifvet af E. G. Geijer. JM 8 Augusti Månad. 48538. em oss Upsala, Leffler Sebell. 18539. Hvem skulle väl nu i första ögonblicket misstänka annat, än att det är Hr Geijer sjelf, som här velat gifva en närmare utredning af hufvudpunkterna i M 8 af Litteraturbladet. Det är imedlertid ett karakteristiskt tidens tecken, att ultraslärornas kämpar numera sjellve inse, att deras satser äro så misskrediterade i opinionen, att de icke äro istånd att finna debit för dem på annat sätt, än genom utnarrande medelst bedrägliga titlar, likasom på partiets moralitet, att denna skamliga trafik, fastän redan förut anmärkning blifvit gjord emot densamma, likväl kan förnyas.