Aftonbladet – 21 januari 1839, sida 3

hänvisar på de allmänna grunderna; han vill äfven att den skall uppgifva formliga, detaljerade förslag, hvilka omfatta alla tänkbara omständigheter, i hvilka hufvudgrundsatserna kunna ingripa i det praktiska lifvet. Hvad sålunda jen styrelsepersonal, med hela sitt bistånd af I kollegier, konungens befallningshafvande och serskilda kommittcer, iche på total af år mäkta åstadkomma; hvad som vwvid riksdagarna i 42 eller 43 månader dagligen sysselsätter sex eller sju utskott på flera afdelningar, och ändock stundom måste afbrytas; med allt detta är det, efter upplösningsförfattarens påstående, en tidningsredaktions ovillkorhga skyldighet att gå styrelsen tillhanda, utan att försumma ett enda af de kuranta göromälen, som återkomma hvarje söknedag 1 året. På sådant sätt är det i hans tanka, som oppositionspressen skulle drifva styrelsen framåt, och utan att denna likväl efteråt mera än förut hehöfde gå in på sjelfva grunderna. Det ligger i denna föreställning en obeskriflig borhommie och obekantskap både med begreppet om opposition, med naturen och omfånget af hvad som kan i ett dagblad meddelas samt med en oppositionstidnings egentliga kallelse, som, 1 afseende på de offentliga samhällsbehofven, icke kan sträcka sig längre, än att tillkännagifva den hufvudriktning, i hvilken man bör framgå för deras afbjelpande, och att emellanåt påminna derom. Det är ifrån denna sednare uppfattning, vi i det följande skole se till, både hvad oppositionspressen gjort och hvad den möjligen försummat, alltid väl ihågkommande, att om tidningarna också gjort insenting i detta afseende, så vore likväl styrelsens skyldigheter emot landet derföre icke upphäfna.