Aftonbladet – 21 januari 1839, sida 1

UTRIKES. NÅGRA ALLVARSAMMA ORD TILL DROTTNINGEN I ENGLAND. Engelska bladet the True Sun innehöll nyligen följande tänkvärda betraktelse i anledning af det gamla årets slut, cAdertonhundratrettiåtta drager snart sin sista suck. I ett katolskt land vore det tidattringa messklockan, och uppstämma ett misericordia för den bortgående själen. Vi ville gerna taga ett vänligt afsked af det stackars tidens barn, som öfvergår till åren på andra sidan om den stora floden. Hvarföre oroa dess sista ögonblick? Drag hädan i frid! Blott en fråga, innan vi gå din efterträdare till mötes, hvars steg på vår tröskel vi redan höra. aAdertonhundratrettiåtta, hvad har du gjort för folket? Hvari har det genom dig blifvit bättre? Hvad har du bidragit till reformens sak, som är folkets sak?c Det har underbart botat folket för den loyala feber, hvari det föll då en ung drottning steg på thronen åtet förut. Utan att tala med missaktning om Hennes Majestät, och i trots al kröningens prakt och ståt, har det gamla året sagt oss, alt kungadömet, när allt gär omkring, dock ej är annat än kungadöme, och kommer att så förblifva ända till kapitlets slut. En blomstrande drottning är icke nog till ett gyllene tidehvarf. Hon hade visserligen kunnat bringa till välde en ny grundsats, enkelhet 1 stället för ståt, försöka sparsamhet i stället för slöseri, genom sitt beskydd gifva glans åt den inhemska konsten och folkets enkla nöjen, hedra förtjensten i vetenskaplig forskning eller nyttig och hjeltemodig verksamhet, och således, fastän personligen utan förmåga att gifva nytt lif åt murkna statsinrättningar eller alt förbättra daäliga lagar, hade hon dock kunnat gifva nytt behag, lif och prydnad åt samhällstillståndet och göra konungaväldet mer äm vanligt älskadt. Men hon har föredragit dena gamla ståten, hofsederna och favoritskapet, ovh vi klaga icke öfver hennes ocbetviflade rättighet att handla så, utan säga blott att det gamla året nött bort något af kungadömets glans, oeh att den gamla vördnaden för hof och kronor blir ganska svag och beböfver blott lindrig beröring för att helt och hållet för. gå. Då en lord (Brougham) säger verlden i ett bref, att konungaväldet ligger i själtåget, så kunna vi, om också författaren är en Lord ensam i sitt slag, anse detta såsom ett tecken att monarkien, liksom andra inrättningar, pröfvas uti nyttans degel. Vi hafva att tacka Adertonhundratrettiåtta, att det fullkomligen lagt i dagen Wbhigarnes brist på grundsatser. Måhända var detta ett onödigt arbete för dem, sem