Aftonbladet – 18 januari 1839, sida 3

ga Oss ega ett ganska godt före, som redan flitigt begagnas sf landtmannen. (Wexiö L. Tidn.) NORGE. Öfver det rådande ajourneringssystemet vid tillsättning af lediga embeten börja nu äfven Norska tidningarne att föra klagan, och Den Constitutionelle har. af den omständigheten, att under de konseljer, H. M. efter sin ankomst till Norge hållit, ännu ingen utnämning till flera ledigvarande embeten blifvit företagen, tagit sig anledning till följande reflexioner, af hvilkas slut man ser, att äfven Norrmännen börja frukta för den bekanta taktiken att medelst förespeglingen af framtida befordran skaffa sig anhängare inom representationen och sålunda icke blott inleda denna i frestelse för korruption, utan ock besätta embeten och tjenster just med dem, som dukat under för frestelsen och demoraliserat sig. Det kan välså varac yttrar Den Const., catt behandlingen afärender och förslag, som böra framläggas för det snart sammanträdande Storthinget, må betraktas såsom det vigtigaste och upptaga konseljens mesta tid; men förmodligen voredet ändock möjligt att vid sidan af nyssnämnde bestyr äfven sörja för embetenas besättande. Regeringen lärer, som man hoppas, icke förbise den sanningen, att om det är en kunglig rättighet att besätta embetena, så är det äfven en kunglig pligt, så vidt tillgång finnes på kompetenta individer, villige att mottaga dem, samt att regeringen skulle handla mot statsförfattningens anda, om den företoge sig att skapa en mängd beroende och afsättlige funktionärer, i stället för ett embetsstånd, som efter författningens syftning bör vara så mycket som möjligt oheroende af makten. Om nu tillika för några af de lediga embeten konkurrenter finnas inom nationalrepresentationen och bland dennas yppersta män, har regeringen så mycket större skäl att icke uppskjuta utnämningarna. Att förbise detta skulle lätteligen föranleda den föreställningen, att ajourneringen ägde sin grund just i sistnämnde omständighet, och jen sådan föreställning skulle nödvändigt lända regeringen till skada. Ty ehvad man ville tillägga regeringen en fruktan för att genom förbigåendet af en till embetet konkurrerande storthingsman skapa sig en ovän och förstärka oppositionen, eller man antoge, att ajourneringen ägde sim grund just i en afsigt att rätta sitt beslut vid embetets tillsättande efter stortingsmannens förhållande under det han utöfvar sin representationsrätt, vore regeringen lika illa deran. I första fallet skulle regeringen röja svaghet och misstroende till rättvisan af sina egna beslut och dessas inre giltighet, och i det sista mitskände den icke mindre sitt eget intresse, genom ett angrepp på all samfundsordnings, således och all regerings grundval, d. Vv. s. genom att främja demoralisationen. EEE RENEE