Aftonbladet – 18 januari 1839, sida 2

korna. EN LITEN ANMÄRKNING I ETT MAKTPALIGGANDE ÄMNE. Det händer någon gång, att i en eller annan eljest frisinnad tidning några tillfälliga och kanI ske ofrivilliga aberrationer råka insmyga sig, hvilka man ser de agodac eller ultrasbladen genast sluka med en uthungrads pbegärlighet, för Jatt framdeles i något tjenligt ögonblick använda dem såsom kardinalargumenter och bevis, icke blott mot samma tidnings egna grundsatser, som yttrat dem, utan äfven mot alla pressens öfriga organer, hvilka arbeta på reformerna. En sådan aberration såg man uti gårdagens Allehanda uti en för öfrigt icke illa hållen återblick på den yttre politiska ställningen för det förTI flutna året, men hvars på manåret lätt igenkänntlige författare icke sällan derjemte röjer sig på Jen viss nackdryghet, så snart det är frågan Tom rättigheter för den stora massan. Denna uppsats innehåller nemligen några reflexioner angående den bekanta petitionen om en valreform i Frankrike, hvilka till den grad svära emot hela tendensen af en tidning, hvilken vill gälla såsom en försvarare af det representativa systemet och dess utveckling, och annars med nit och värma försvarar detsamma, att vi icke kunre undgå att anmärka det. Se här huru iI frågavarande stycke lyder: cEn annan rolighet, som Franska nationen, under årets lopp, beredt, är valreformspetitionerne; dessa hafva ock gifvit anledning till åtskilliga skandaler och de ömsesidiga beskyllningarna hafva härvid bragt rätt pusslustiga saker i ljuset. När man vet huru stor den massa är, som i Frankrike hvarken kan läsa eller skrifva, och således naturligtvis än mindre har något begrepp om karta, reglementen och allt sådant, till hvars inhemtande en smula innanläsning ej är öfverflödig, är det lätt att fö restä!la sig, hvilken djup kännedom om det bristfälliga i nuvarande vallag framkallat de otaliga signaturerna, af hvilka dessutom ,:del eller fjerdedel väl torde vara ditskrifna af listlöpare, emedan namninnehafvarnes studier ej sträckt sig derhän, att de kunnat skrifva sitt namn., Hvad man först och främst icke så alldeles utan förundran anmärker uti denna lilla, men af lika många besynnerligheter som rader hvimlande betraktelse, är att återblicksförfattaren, uti frågan om en valreform, hvilken annars allmänneligen anses såsom en af de allravigtigaste angelägenheter som kunna röra ett helt folk, endast ser en rolighet. Skulle det förhålla sig så, som han förmenar, eller att en stor massa af de personer, som undertecknat petitionerna, hvarken kunde läsa eller skrifva, så vore detta förhållande i vår tanka ingalunda roligt, utan tvertom beklagligt. Men nu är :saken förmod! igen den, att Författaren hemtat denna föreställzing (om den icke kommit rent af ur luften) ifrån Journal des DÅebats, som skrifver i hofvets intresse, hvilket i högsta grad fruktar för en utvidgning af valreformen, och derföre söker på alla möjliga sätt kasta smuts på de bemödanden, som göras att bringa den å bane. Vill man åter se saken sådan den är, och icke blott för att deraf få göra en rolighet, så bör det ihågkommas, att petitionen om valreformen i Frankrike icke åsyftar att utsträcka valrättigheten till hela massan, utan endast till dem, som äro medlemmar af nationalgardet, det vill säga, till sjelfberoende borgare eller näringsidkare i städerna, icke till sådane, som äroi tjenst hos, eller arbetare åt andra. Skulle man nu antaga Dagl. Allehandas förmenande, att en stor del af nämnde borgare anaturligtvis än mindre hade något begrepp om karta, reglementen och allt sådant, såEskulle häraf lika klart och obestridligt följa, att Juliirevolutionen, som annars ansågs utgå från en mognad öfvertygelse hos det Fransyska folket, serdeles medelklassen, om värdet af en konstitution och dess vidmakthällande, samt följaktligen äfven från något slags begrepp om hvad en harta vill säga, endast varit en aroligheta, och framför allt, att hela den skäligen allmänt antagna åsigten, att Frankrike är det land, hvarest, med undantag af de Förenta Staterna, de politiska begreppen äro jemförelsevis mest utbildade, hvilar helt och hållet på en villfareise, den författaren af återblicken nu till tidehvarfvets upplysning skulle hafva undanröjt. Men man behöfver endast hafva en högst obetydlig personlig bekantskap med Fransmännen, för att inse det grundlösa och föga öfa 2 .