Aftonbladet – 15 januari 1839, sida 3

och helga edra talanger åt vatikanens tjenst. Hvad bar ni för svar att lemna mig härpå?, Bet är ett förslag, Eders Kongl. Majlt, sade Lambek, hvarpå jag ingenting har attsvara. Men ni ursäktar mig väl om jag nu lemnar eder; jag hör redan de ankommande vagnarnes buller och vill icke synas här i afton.a Han bugade sig och gick; men knappt ville det lyckas drottningens page, den unga bildsköna Björnström, som stod vid hennes högra, sida och på hvars intagande figur drottningen mellanåt med välbehag fästat sina blickar, att med ett sarkastiskt skämt skingra det moln af missnöje, som vid rektorns bortgång lägrat sig på drottningens panna. Två timmar sednare satt det lysande sällskap drottningen inbjudit vid en praktfull taffel. En glädtig musik ljöd från den stora läktaren och blandade på sällsamt sätt sina toner med glädjeropen från mängden, som rörde sig fram och tillbaka utanför huset. De sällsyntaste sydländska viner flödade i strömmar, och samtalet blef mer och mer lifligt. Då reste sig den äldsta borgmästaren, Doktor Johannes Volmer, föreslog en skål för den allerdurchlauchtigsta värdinnan, och bifogade den bön, att Hennes Maj:t med sin närvaro ville hedra den fest, som nästa vecka, henne till ära, skulle gifvas på rådhuset. Med huldhet och nedlåtande mottog hon bjudningen, då den franska gesanten Markis de S:t Coeur reste sig och med ridderligt behag öfverräckte åt drottningen en skrifvelse, från sin konung till henne, den han nyss emottagit. Flyktigt genomögnade hon densamma, uppstod från sin plats och sade Vår broder af Frankrike önskar oss lycka till öfyergången till den allena saliggörande kyrkan och inbjuder oss med det snaraste till Paris. Det är en höflighet som vi med tacksamhet erkänna och af hvilken flere . kunde taga fördöme, till exempel mylord protektorn af England, hvars gesandt vi med glädje och välbebag skåda vid vår taffel.a Engelska gesandten, Lord Wilson, en bredaxlad krigare med fullmånsansigte, reste sig och ville svara, men drottningen afbröt honom: a Vi äre tillräckligt öfvertygade om en vältalighet, mylord, asade hon, och frisäga er derföre till ett ledigare tillfälle. Förnimmen nu, ädle l.errar och värde gäster, hvarföre vi bjudit eder att hedra denna fest. Den höga konklaven i Rom har beklädt Clemens X med den helige fadrens värdighet, och såsom en trogen dotter af den apostoliska stolen, hafve viicke kunnat underlåta att på högtidligt sätt fira dagen af hans upphöjelse. Jag tömmer en skål till Hans Helighets välgång och måtte det framgent lyckas honom skärma och beskydda kyrkans mäktiga pelare! Hon tömde bägaren, som stod framför henne, och de främmande gesandterne samt hennes egna kavaljerer ropade ett högt vivat. Endast herrarne af rådet sågo missnöjda på hvarandra och skakade sina hutvuden, under det drottningens kavaljerer ännu en gång upprepade ett skallande vivat, som beledsagades af pukornas hvirflingar och smattrande trumpeter. Folkmassan utanför, upphetsad af vinet, hörde jublet och instämde med tusende rostiga halsar, utan att veta hvad det gällde, och hurraropen för påfven skallade vida omkring inatten. Dä det småningom tystnade i salen, uppstod borgmästaren Johannes Wolmer, tackade för den bevista äran och fortfor med stadig röst: cI sanning, Eders Majestät har icke gjort väl i att proponera en dylik skål i en protestantisk stat, i närvaro af hela den höga senaten. Om ni afsvurit edra fäders tro och öfvergått till den papistiska, alla Lutheraner till hån och eder höga fader till skymf, så är det en sak, ni har att afgöra med edert eget samvete; men vi bedja eder endast förskona oss från edert katolska väsen och lemna oss i fred med den rätta tron. Hånande vände sig drottningen till Österrikiska sändebudet grefve von Emmerichshausen och sade: eKan ni upprepa för oss hvad den stränge herr Borgmästaren ordade, ty vi tro i sanning icke våra egna öron? Grefycn bugade sig förlägen, men fick icke fram ett ord, då hastigt den unge köpmannen, Herr Sasob Siems, som satt vid nedra ändan af bordet, sprang upp och afbröt den pinsamma tystnaden. Hör mig, ärevördige senat af denna stad! utrovade han; aman har endast inbjudit oss till detta västabud för att skymfa oss. Vi äro skyldige oss jeltve och våra medborgare att icke längre dröja id en fest, som är beräknad endast på vårt missirmande. — Gören som JI sjelfve finnen för godt, ortfor han efter en paus, då ingen rörde sig från tället, cjag lemnar ett hus, der jag icke finner nåon ära i att dröja Han sköt stolen tillbaka, rängde sig genom hopen af tjenare och ilade trapjan utföre. Ett högt sorl genomlopp raden af gästerna; nåra tadlade den unge mannens dristiga uppförande, ndra urskuldade honom; då reste sig drottningen, lödande af vrede, och talade med synbar anstränging: : Vi hafve aldrig kunnat förmoda, att vi skulle pplefva ett dylikt uppräde vid vårt gästfria bord. Ien om J, herrar af denna stad, tron, att det är ör mycket vågadt af oss att midt ibland vänner ttala vår hjertans mening, så vilja Vi med kungg frimodighet icke blott förkunna våra tankar inm de tränga murarne af detta hus, utan bela taden skall i detta ögonblick erfara, hvad vi nyss är yttrat. Björnström! det är min befallning, att yrhänget borttages! Denne i!ade genast ur salen, och alla sågo efter onom, somliga med en illa dold nyfikenhet. andra