Aftonbladet – 14 januari 1839, sida 3

aJag antar det fallet, att mannen på sina rekretionsstunder, i stället för att skynda till värdshuset och spelbordet, eller sätta på sig nattmössan, önskar att njuta af ett vederqvickande samtal med sin hustru, eller i olyckans stund af ett hjertligt ömsesidigt meddelande; han skall då, lik Moses, slå på klippan, men ej finna något läskande vatten til tröst, ingen själsvärma, intet råd, ingen hjelp; kanske tvärtom förebråelser, ty han har reducerat sin hustru till matiere, hon borde ju icke hafva någon bildning! — — Antagom, att själen värdslösas och förslöas genom husliga bestyr, så frågar jag: hvarföre menniskans ädlaste del, själen, hos qvinnan vårdslösas och försummas? Om det gifves någon, som vill bestrida qvinnans själskraft, så bevittnas hans okunnighet af äldre och nyare historien. Skall qvinnan kanske kallas svag, derföre att hon icke drager i härnad? emedan det icke öfyerensstämmer med seder och bruk att hon, så ofta som mannen, visar sig ute på gator och torg, eller derföre att hon icke tillegnar sig mannens öfvermod och alla hans förseelser! — Vi äro af annan mening: och historien framter bjeltemodiga qvinnor, både i handling och lidande, qvinnor, dem ännu ingen man har öfverträffat. Måtte man öfvertyga sig härom och hvarken nedsätta hustrun till en simpel hushållerska eller upphöja henne till modernas drottning — mannen skulle derigenom göra en oberäknelig vinst. En man, som äger en bildad hustru, skall alltid föredraga hennes sällskap framför värdshuslifyvet och förströelser utom hus, vid hvilka männer i allmänhet, emedan de hemma erfara en obehaglig tomhet, förslösa sin tid och sin förmögenhet, hvilket ej skulle inträffa, om hustrun kunde åstadkomma något mer än vanliga hushållsberättelser, om hon kunde gifva åt sitt umgänge detta intresse, detta behag, som skingrar sorgens moln, lättar lifvets bördor och gör hemmet till ett paradis; men härtill fordras bildning: och hvad bildar väl mera än historien ! aUnder den politiska verldens närvarande förhållande, lefver ingen mera för sig allena; dessa förhållanden tvinga oss att äfven lefva för andra. Att lefva fredligt med andra och hos oss sjelfva, förmår blott sedomen ingalunda statsläran att åstadkomma; denna sednare erkänner ingen annan väktare än våldet och den fysiska styrkan. En sedolära kan endast göra sig gällande och vinna sympati bland bildade varelser; ty den råa menniskan hvarken erkänner eller förstår den. Olycklig den qvinna, som blir fjettrad vid en sådan rå, obildad Caucasus! Hennes ädlare jag, hennes hjerta, henta. hennes bildning blir föraktad; man begär af henne bara matlagning och sinnlighet! Olycklig den bildade man, som får på sin lott en sädan rå, fåfäng, sinnlig person till följeslagerska genom lifvet! Disharmonien skall; likt en orm, smyga sig in i deras boning och förgifta lifvets glädjebägare, och till och med barnen, detta fasta, heliga föreningsband, skola icke förmå bannlysa den. För att förströ sig, skall man å båda sidor taga sin tillflykt till palliativer, hvilka, likt det förderfliga ruset, blott döfvar, men icke läker; och sinnlighet, en djup, föraktlig sinnlighet, blir derat den bedröfliga följden. Men detta kan förebyggas senom sann bildning, och denna åter vinner man synnerligast genom historien, som erbjuder oss så mångfaldiga karakterer till pröfningoch efterföljd. Skulle det, allt detta oaktadt, likväl finnas per-: soner, som: förakta qvinnans bildning och medlen lertill, så säger jag till dessa: talis, qualis. Sålan man, sådan hustru! —— i