Aftonbladet – 14 januari 1839, sida 2

BR na nn na rt tant nd ål re SD SR OO SAR I hållet allt igenom, förekomma bland annat följande verser: aDet gamla år har fallit som en konung, Men ej på lagrar, ty dem skar han ej. Vi, firat nyss hans präktiga begratning Och nu vi hylla mangrannt kungasonen Och hoppas utaf honom gyllne åldrar, Medborgarärans liksom Frihetens, Från önskningarnes vårdtorn fjerran sedda; Ett Folk, som slitit hvar betryckets boja, Aristokraters anspråk skurit af, Och gunstlingar förjagat, hämnat allt, Och statens murkna former störtat ned Och nya byggt på nya rätters grund. Då skola här de nya kölar sträckas, Som en gång bära ifrån södra land Till fria hem de rika skatters gärd; Och frid och gläjde bo i hemmets krets. Hel dig, du nya kung, fyll vår förhoppning! Den som läser med vanliga ögon och vanlig uppmärksamhet, skall ieke heller i dessa verser kunna se annat än några ganska vanliga bilder af fantasien. Att önska bojorna på ett folks frihet slitna, aristokratiens öfvermodiga anspråk att beherska samhället och uteslutande njuta dess fördelar afskurna och allt det ruttna eller murkna i statens former nedstörtadt, samt något bättre på verklig rättsgrund uppfördt i stället, är någonting så naturligt, att det i alla tider räknats till önskningar, dem ett folk icke blott är berättigad utan äfven pligtigt att hysa. Men i Gefle lärer, som det sedermera visat sig, icke mindre än här, finnas någon af dessa förskräckta par excellence, hvilka ständigt bära bjertat antingen i halsgropen eller på ett sådant ställe, att det blir beklämdt så fort de sätta sig. En sådan har nu sökt luft genom en lång utgjutelse i Gefleborgs läns tidning, och liknat Norrlandspostens utgifvare vid ingenting mindre än Roms Catilina, chufvudman för en hop sammansvurna, genom slöseri och utsväfningar utblottade ynglingar, hvilkas syftemål var att mörda statens öfverhufvud, sticka staden i brand, döda eller förjaga de rikaste och anseddaste: medborgare och roffa åt sig deras egendom, samt slutligen under förvirringen, rycka åt sig högsta makten.a Man kan lätt tänka sig, hvilken hemsk bälvan det måste väcka hos invånarne i Gefle, att så oförhappandes förnimma, det deras hus och präktiga skeppsvarf, som nu allt är i uppgående, innan korrt kunde komma att uppgå i rök, antända af Norrlands-Postens verser; stadens rikaste och mest ansedde Grosshandlare blifva dödade och förjagade och kanske, till råga på alltsammans, Redaktören af Norrlands-Posten göra sig sjelf till borgmästare öfver de afbrända tomterna! Vi undra i sanning ej, att jemväl Minerva just icke har mycket af det såkallade courage civil, ihågkommit den gamla latinska frasen aTunc tua resagitur, paries cum proximus ardet.a samt funnit det vara tid att röra på den vördnadslulla foten, för att avarskoc på sitt håll. Det intressantaste är likväl att följa Gefteborgstidningens författare, då han längre fram i detalj uttyder meningen af Norrlands Postens verser, med samma säkra och klarsynta blick som de Romerske Vaterne fordom kunde förklara betydelsen af foglalåt, och derifrån hemta varning mot kommande händelser. Om man beröfvar verserna deras glesa omklädnad cbefinnas de ganska otvetydigt innehålla författaarens välmgenta önskan och förhoppning, att vid adetta års slut hafva upplefvat och åsett, huruleades folket slitit hvarje betryckets boja, afskurit aristokratiens anspråk, förjagat gunstlingarne, a(hvilkens? torde den dristige N. P. icke rädas för catt något tydligare utsäga) hämnat allt, (naturdigtvis de oförrätter, Regeringen tillfogat folket, såsom det på Stockholms gator utgjutna blodet, shungersnöden och Wexiö olyckliga brand,, hvilken förmodligen också blifvit af Regeringen anstiftad m, m.) och ändtligen huruledes folket, det allsmäktiga folket, nedstörtat statens murkna former och uppbyggt nya, på grundvalen af ny rätt. edan alla dessa storverk blifvit vackert och väl uträttade, då har den rätta gullåldern in vträdt, då skola här de nya kölar sträckas, som komma att tillföra oss söderns skatter, (det ser ut som om de gamla kölarne ej en gång skulle få tjena ut deras tid, utan äfven deras murkna former böra nedbrytas och frid och glädje skola då bo i hemmets krets. — Verkligen? — Och vidare: sOm något betryck hittills hvilat öfver en eller nnan näringsgren, öfver en eller annan folkklass, m aristokratien ännu äger i behåll någon för sam ällsutvecklingen skadlig företrädesrättighet, om .onungen skulle tilläfventyrs mer rätta sig efter ågons eller någras råd, än som med landets sann-! kyldiga nytta är förenligt, om Regeringen låtit ågon impopulär åtgärd komma sig till last och