Aftonbladet – 11 januari 1839, sida 2

ee ON 5 es NS EP RO OS SIAT He deltagande hos allmänheten, och sedan de, hvilka understödt henne med sina allmosor — enda möjligheten för hennes existens — tröttnat vid att längre bortkasta sina penningar. Man bör icke undra öfver, att skråmästarne häraf blifvit misslynte och, så godt de kunna, söka hämna sig på folket, som antingen ej hört dem, eller skrattat åt dem, samt framför allt på dem, hvilka de i någon mån räkna för sina motståndare, d. v. s. för folkets vänner. En af skråets koryfter Hr P. (Palmblad?) bar haft det bedröfliga uppdraget, att nedtaga skylten, och ingen må förtycka honom, att gallan dervid kokat öfver hos den beskedlige mästaren. Han har likväl tänkt alls well that ends well och velat sluta på ett sält värdigt den föregående trånsjuka men sjelfbehagliga lefnaden. Sista numret af tidningea är derföre bräddfullt af en resension öfver skriften: Revolution och Republik. Som denna recension kan anses för ett htet sammandrag af bela Upsaliensiska ulI ras. kotteriets politiska trosbekännelse, torde det icke vara ur vägen att något närmare j skärskåda den. Läsaren får väl derigenom icjke egenteligen veta något nytt om detta kotteris åsigter af statsläran, dess kunskap om tiden och historien; men det är likväl icke utan sin nytta, att läsaren fäster i minnet det vittnesbörd om sig sjelf, nämnde kotteri här aflägger, och således erinrär sig hvilka politiska läror predikas vid rikets första lärosäte. Hr P. säger sig älska sanningen, hvarom hans uppgifter i artikeln: Dagens frågor, om de förolämpningar, militären lidit af Stockholms invånare, verkeligen gifva ett tillförlitligt intyg. Den närvararde recensionen ger ett icke mindre omisskänneligt. Hon börjar med den försäkran, att alla sansade och tänkande patrioter i Amerika och Europa börja inse den demokratiska principens förderflighet, och att den äfventyrar statens inre och yttre säkerhet. Sådant försäkrar man i Upsala, just under det den demokratiska principen allt mer och mer sprider sig i båda verldsdelarna, under det Amerika snart ej mer har någon monarkisk stat — ty i Brasilien existerar monarKien ej mer än till namnet —, under det Canada är i uppresning, för att afskudda sig det monarkiska öfverväldet och bilda en republik, under det de sydamerikanska staterna väl skakas af inre tvister, men ingen tanka till någon monarkisk styrelseform uppstått hos någon enda, samt under det demokratiska idcer allt mer och mer göra sig gällande i Europa, och man i sjelfva England öppet antydt orimligheten af en ung flickas regering öfver millioner fullvuxna och tänkande män. Man måste tillstå, att fadersväldets predikanter välja sin tid väl! Sedan Hr P. kallat Lafayette, adenne välmente, men inskränkte, demokratiens Don Quixote, som i hela sitt lif misstog sig om sitt fäderneslands riktning, och af händelserna alltid blef narrada (det är ju uppbyggligt att se, huru en af tidehvarfvets ädlaste och mest konseqventa karakterer här uppskattas), kommer han tll den, som narrade Lafayette, och hvilken, ganska konseqvent, finner särdeles nåd för hr P:s ögon. Ian försäkrar, att om Ludvig Filip hyllat tidens och sitt folks åsigter, om han förklarat sig för nationernes sak, i stället för konungarnes, skulle sådant kostat Europa strömmar af blod, men att sådant endast kunde vå525, om han ställt sig i spetsen för en oligarkisk terrorism, emedan demokratiska republikers system är afredsamhet, skygghet för krig, för eröfringar och inblandning i främmande nauioners förhållandena. Man vet ju, huru skygge ör krig och eröfringar Rom, Athen och Carhago voro, och hurn franska folket år 4830 — 4831 röjde den tydligaste obenägenhet, för tt med sig förena Belgien, understödja Polen ch Italien, samt deremot den största henäenhet, att med submission underkasta sig de bsoluta monarkernes trottsighet! Man vet slutigen, huru skygga de demokratiske Amerikaarne varit alt gripa till svärdet, när de unnit det behöfvas. Hvad säger läsaren om, uru väl en Professor i Upsala känner hitorien och dagens händelser! Ett eklatant evis på samma kunskap är hans påstående, tt Juli-revolutionen endast var artificiell, amkallad af en orolig fraktion, som med konst äckt missnöjet, och att Frankrike då icke vilhafva någon republik. Att denna oroliga aktion var någorlunda talrik, emedan den till mm häran hasta Il Pp 0 I Le Fm po —