Aftonbladet – 10 januari 1839, sida 3

Huruvida echot såsom en förmån blifvit upptaget i köpekontraktet, är icke kändt. Aterstår nu att se till hvad pris värderingsmännen i Bretagne uppskatta ett echo, som upprepar elfva stafvyelser. — MMME—— LL Ett mönster för äkta männer. En snickaremästare vid namn G. som arbetade ensam, men genom sin flit bergade sig temligen väl, var en dag sysselsatt att elda under limpannan i spisen, då hustrun kom och ville köra honom undan, för att koka potäterna och vällingen till middagen. Den kära husäran lärer vara något barsk utaf sig, hvarföre mannen genast makade åt sig; men spisen var liten, och frun påstod att få rå om den helt och hållet. cVYänta då bara ett ögonblick, min pulla lilla, sade den beskedlige mannen med den vänligaste min i verlden och strök henne under hakan. cJag skall pulla dig jag,t svarade Xantippan; undan med limpannan och det på rappet, säger jag; klockan är redan ett, och jag är hungrig. — cMen, mitt lilla gryn, återtog snickarn, om jag inte får limmen värmd, så hinner jag inte larbetet färdigt, som jag lofvade Grosshandlarn till i afton; bli inte ledsen, min gumma lilla, det är straxt gjordt.u — aJa! det tror jag, alltid ska du, gemena karl, ha din vilja fram. Du bryr dig lite om, om jag dör af hunger,w sade den förbittrade makan, började tjuta jemmerligen, knöt i hast hop ett bylte af några kläder och gick ut och slog igen dörren efter sig, så att det dånade i hela husct, samt svor, att hon aldrig merskulle komma tillbaka. Den stackars mannen, förskräckt häraf, följde efter barhufvad, sprang fatt sin vyresiga hälft på gatan och var färdig att omfamna och falla på knä för henne; men fick till lön för alltsammans ett styng i armen af en stor sax. Imedlertid hade grannarne, som kände den värda damen och hennes toffelspira, lupit till och räddade den stackars mannen från flera sår samt lagade att han blef förbunden på en fältskärsstuga. En af den allmänna ordningens agenter kom också till. för att se, hvad folksamlingen betydde, och Fru G. uppkallades för polisen. Här följde en scen, som vore värd att målas. Då hustru G. uppropades, framkom mannen i bredd med henne, och sade, att han vore den enda brottslige. cMen Er bustru har ju stuckit Er med en stor sax? sade t. f. Polismästaren: aJa visst var det väl så, nådig Lagman, svarade den hederliga borgersmannen, amen det var alltsammans mitt fel, som inte släppte hustru min i spisen, när hon ville laga maten. Hon ville öfverge mig, usch, uschw, tillade han snyftande, voch när jag sprang efter henne, råkade jag rispa mig på saxen, som hon höll i hand.c En gesällshustru och en tvättmadam, som hade varit närvarande, intygade likväl, att Frun hade höjt upp armen och huggit till snickarn. Hr Polismästaren yttrade, att det vore ett vackert bevis på G:s tålamod såsom äkta man, att vilja öfverskyla hvad hustrun brutit; men det hade skett på gatan, och aktor yrkade böter för gatufredsbrott och vapens blottande i oträngdt mål. Märkvärdigt nog fortfor snickaren icke dess mindre att bedyra, att hustrun var oskyldig. Nu kom ordningen till hustrun. Nå kära fru, hbyad svarar ni på allt det här? sade polismästarn. aJo, svarade hon, det skall jag säga, jag kunde väl blifva trött af att han slog och pinade mig alla dagar, och det kunde jag inte längre uthärdala — cAh men, min lilla söta gummac, sade mannen. Frun: Nå så tig då och låt mej få vara i fred.a— Slutligen remitterades saken och parterna fingo afträda, under det snickarmästaren yttrade: kära Ka