n t e , d 9 I Jå vi D a d , Yr I jag? några minuter! Glädjen att fara på jernväg varade för mig således icke länge, och jag måste i Brussel åter packa mig in i diligens. Jag återfann här min gamla verld, dessa fyra vagnshörn, så litet tillfredsställande för den, som någon gång smakat en ordentlig sängs eller soffas vällust, med så afundsamma ögon åtsneglade af den, som fålt sin olyckliga plats midt emellan! detta med en halmbinge så anspråkslöst tapisserade golf, detta låga tak, med sin hängmatta af nätväf, der om qvällen de qvinliga passagerarne kasta upp sina hattar, för att utbyta den obeqväma hufvudbonaden mot en för sömn och hvila mera passande af en löst ombunden shawlett eller karpus, och der de för resan någorlunda utrustade kavaljererna likaledes instoppa sina kasketter, för att istället öfver öronen neddraga den varma nattmössan! Ty ni kan icke föreställa er, huru familjärt och ogeneradt! man lefver i en diligens! Det är härutinnan en utomordentlig skilnad mellan en diligensresa och en efter ångvagn. Kasta en blick in i en achar å bancs, eller omnibus, som flyger af på jernvägen! Tycker ni inte, att de värda passagerarne sitta som på en supt, stela, ceremoniösa! Herrar: ne med yälborstade hattar, promenadspöct i hand, friseradt hår, glacthandskar! Damerna i siden, blommor i lockarna, broderad näsduk och collierur! Det syns då väl, att det välputsade åkdonet för dem endast är ett tillfälligt transportmedel, endast och allenast ett transportmedel; också är det ju kanske endast för invitationen till en frukost eller en thesoir de göra denna bagatell till resa af en tio eller tjuge mil! Med en diligens är annorlunda. Denna är mer än transportmedel, den är ett momentelt hem; också använder man de första timmarne att orientera sig, alldeles som vid inflyttandet i ett nytt rum, att utransaka alla gömställen och vrår, att söka göra sitt vistande derstädes så beqvämt som möjligt. Man gör i första början ingen affär af hvarannan, man pysslar om. sig bäst man kan, knuffar och trampar sina närmaste, för att till natten få en någorlunda dräglig hviloställning, gör om morgonen helt publikt sin toileit, drar upp ur vesten en kam, lånar af sin granne en liten fickspegel, knyter en ny ros på sin balsduk, med ett ord, man är alldeles som hos sig sjelf. Af romaner och en hop resebeskrifningar har ni utan tvifvel erfarit, att man ingenstädes råkar ut för så mycket äfventyr, så originella karakterer och scener, som uti diligenser och postvagnar. Vid hvarje ny sådan, jag tog plats i, och för hvar gång vid de olika stationerna på vägen vagns dörren öppnades för en ny tillkommande passagerare, hade jag också under hela resan beständigt tänkt för mig sjelf: cNul.... Der har jag då ändtligen denna olyckliga okända, men himmelska sköna, till hvars riddare min afundsvärda tur så oförmodadt skall göra mig! Der har jag denna med sovereigns och dukater uppstoppade engelska lord, som icke skall kunna landets språk, och hvilken jag med mitt lilla utländska ordförråd skall såsom tolk göra någon liten tjenst, och hvilken tillbaka skall i framtiden göra mig en lysande lycka! Der har jag denna förklädda bandit, denna förrymda fästningsfånge, med hakan nerborrad i rocken och rynkade ögonbryn under det breda hattskygget, denna mystiska personnage, som vid framkomsten till värdshuset skall ta mig afsides och, efter han ser att jag är en författare, berätta för mig sina underbara öden! Så hade jag tänkt; men ännu hade ingen af dessa intressanta figurer förevisat sig, och jag började nästan tro, att de der romanskrifvarne i denna fråga gemenligen pudra in i oss en god dosis osanning. Men jag visste väl ändå, att jag, hur länge det dröjde, dock skulle råka ut, äfven jag, för någonting extraordinärt, någonting, som skulle kunna göras en roman eller en komedi utaf; och det kom verkligen, just här i Brussel. Hvad skall ni säga, om jag berättar er, att min granne i diligensen från denna stad var ..-. ingen lord .... icke heller någon förrymd fästningsfånge, men något vida mer intressant, nemligen .... en turk! en veritabel muselman i virad turban och en långärmad pels, en herre med lång näsa, gula elfenbensögon och ett litet vackert skägg! aCest un pacha å deux queues!k En pascha aftvå hästsvansar! sade sinsimellan tvenne fruntimmer, af hvilka den ena, en femtioårig cMademoiselle Clemence,, fått :sin plats på andra sidan om vår Muselman, den andra midt emot honom. Och de skuffade och trampade honom härvid alldeles för jemmerligt, för att komma godt åt att taga en pris snus tillsammans, de ämabla damerna! Blef väl någonsin en pascha af tvenne hästsvansar värre hundfilad? tänkte jag inom mig. Mamsell Clemence sökte väl flera repriser inleda en konyversation med det sidskäggiga underdjuret; men som denne icke förstod ett ord fransyska, utan blott, såsom jag sedan erfor, nägot tyska, så voro försöken fruktlösa, och slutades ändtligen från den skönas sida med ett ganska eftertryckligt: Cest une bete!c hvaråt den stackars Turken i sin enfald mycket förbindligt smålog. Ännu värre blef det, sedan damernas fransyska bildning händelsevis råkat komma i kollision med den arma fans oemotståndliga passion för tobakspipan, och efter den betan fick han utan krus heta acochona Man kan lätt föreställa sig, huru han måste pinas i detta sällskap, han som var van att från morgon till qväll sitta med benen i kors och röka sin pipa, och här nödgades icke allenast sitta med utsträckta ben, utan äfven i långa timmars tid lefva utan ctt enda rökdrag. Också var det en lust att se, med hvyilken lätthet han kastade sig ur vagnen, för hvart enda om än aldrig eå litet uppehåll, man någonstädes gjorde under vägen, hur han i en blink drog