hvars uppheof hvarken polis eller någon annan I haft någonting att upptäcka, verkade en sådan harm, just i följd deraf, att ingen militärstyrka den gången hämnades på några oskyldiga, att man sedermera icke försport ett enda oväsen, som förtjenar nämnas. Det kunde kanske vara skäl att taga detta ad notam, såsom beod hå i vis, all om någon reaktion ägt rum, så är det ;Just pressen, eller åtminstone en al dess Organer, som förutspått densamma och sifvit det första rådet, huru den skulle tillvägabringas, loch att detta nu redan passerat så länge sedan, latt det icke är någon nyhet på det nya året. Att Minerva imedlertid icke skall sakna åtminstone att svepskäl tili silt påstående, derför har iyckligtvis vår medbroder Dagligt Allehanda dragit försorg. I sitt förra Onsdagsblad, uti den artikel, som börjas: cDet nya året har inträdt med en frisk lufta, har nemligen Redaktionen af nämnda blad utlåtit sig bland annat, ati det skönjes, det cäfven hufvudstadens ainvånare insett det fåvitska, olämpliga och cändamäålsvidriga i den s. k. rabulismens framafart:c och längre ned, att apressen,, 1 det den amed sträng ifver förfarit da den trott sig finana en benägenhet att trotsa lagen och opinioanen, att låta godtycket gälla framför rättvisan coch det personliga intresset ej sällan liksom ahilda utgängspunkten för offentligt görande och clåtande, under dessa förhållanden, måhända aäfven vid några tillfällen gått längre än bilalighet och klokhet föreskrifvit, och att atilcpunkten nu är inne för pressen alt, i stället aför det gamla hon klandrar och önskar unadanrödja, söka bilda något positift bättre.n Ofvanstående uttryck tillhör en af dessa någongång påkommande utgjutelser al Dagligt Allehandas menniskovänliga hjertelag, hvilka alltid med mycken begärlighet uppfiskas på motsidan, för att sedermera vid tillfälle användas såsom argumenter emot och erkännanden af hela oppositionspressen; och man kan vara ganska säker, att det ifrågavarande kommer att inregistreras såsom en den mest ampla syndabekännelse, och i denna egenskap figurera i alla brochyrer, scm vidare möjligen kunna komma att till hjelp i nöden sammanskrifvas af någon wlandtman, som har sitt jordbruk och sin Ja dugårdsafvel i Ssatstidningens byrå eller i något annat lika fett jordagods. Vi hoppas derföre, att Dagl. Allehanda icke upptager det såsom något försök att verka söndring inom precw sen, om vi fästa dess uppmärksamhet på nödvändigheten att litet närmare I rklara sin mening med uttrycket att adfven Stockholmsboerne, börja finna — och ait det skulle skelt nu först mot det nya året — arabufismens ändamålslöshet,, äfvensom i hvilka hänseenden det är, som pressen agått längre än billighet och klokhet föreskrifvit. Om härmed tiliäfventyrs skulle menas, att ett eiler annat ord, eller något enstaka omdöme förekommit en och annan läsare allt för bjert, så är detta ju sådant, som alltid måste hända och ett ondt som lält kan tålas, ty man bör i detta afseende komma ihåg, att yttranderätt ej existerar, om ej alla opinioner, som inskränka sig inom det lagliga, få uttala sig, samt att det i alla fall icke kan undvikas, att reaktionens män och byråkratiens anhängare skola finna allt, som går ut på att motverka deras inflytande, öfverskrida ahvad billighet och klokhet förestrifva. Alluderar Dagl. Allehanda deremot på den sednare tidens tilldragelser, så vilja vi blott, såsom elt bevis på huru föga grundadt dess påstående är, anföra det exempet; att pressen äns au nästan alls icke eller åtmirstone högst obeydligt vidrört det allravigtigaste och mest kaakteristiska af allt hvad sommaren lemnat efter ig. Denna omständighet är, att ännu efter näe sex minader icke ens en enda skyrat till indersökning förevarit angåerde den bekanta skjulningen på folkhopen vid Stadshuset. Det ir denna bataljs sednare del eller skjutningens fortättande uppåt Mariegatan, seden alla våldsamheer vid Stadshuset hade upphört, och de närmare mständigheterna med de personer som då föllo för sevärselden eller sårades m. m., som man syes vilja begrafva i en total glömska. Ja, det ynes icke en gång hafva blifvit efterfrågadt, wvilka de personer voro, som stupade; åtmintone är ingenting derom officielt uppgifvet. Uulmänna lagen säger likväl, alt der någon dräes, skall undersökning derom genast hållas.