JUST 2 cJORDACKENS OCI KPINSliagande plalserna I besättande med trupper, ingångarnas spärrande I belägringstillständets serskilda tillämpning på roddarbåtarna, kanonjollars utläggande på ström: men, batteriers framdragande, allt försedda mec I skarpa skott och kartescher, skalljagten efter dem som vandrade på Norrbro och Gustaf Adolf: torg m. m., hvilket ailt sades hafva skett föl att trankilisera Storfursten Cesarevitsch, som också under tiden gick ganska trankilt omkring 1 staden. Slutligen vore det ej ointressant att få höra hvarifrån Minerva trott sig kunna hemta någor skymt af skäl til den förmodan, att indignalionen öfver den framfart, hvarmed patrullerne flere gånger lössläpptes emot de på gatan vandranide, och öfver de order, som vid vissa tillfällen voro utdelade, huruvida, säga vi, denna indigjnation numera blifvit förbytt till gillande eller beundran, om än harmen efter några månader icke yttrar sig lika häfugt som i första ögonI blicket, medan sinnena deraf oupphörligt retades. Det torde kanske icke vara utan sin nytta att ihägkomina, huru vid den tiden, äfven de mest devucrade, ja till och med högre funktionärer som hade alt göra med de sakerna, när man frågade dem hvartallt detta skulle taga vägen, bekymradt runkade på hufvudet och beklagade tillställningarnes bakvändthet, men ursakade sig med ett visst skäl, som skulle oomkullrunkeligt bevisa, alt de ingenting förmådde, och att det för tillfället vore omöjligt att kunna vidtaga någonting verkligt förnuftigt, hvilket man endast hade att vänta af tiden; och likaledes att det ännu är 1 friskt minne, huru Minerva sjelf flera gånger uttryckligen, och likasom för att gifva något på hand till en försoning, nödgades öppet medgilva, att man misstagit sig å båda sidor, ja, huru till och med Hr Svederus i sin famösa brochyr, på ett ställe, bäst han höll på att försvara jurymännerna i Crusenstoipeska aktionen, i sin förtviflan utbrast, att asaken måste omgöraske — — Något annat än hvad vi nu vär uppräknat, var det hufvudsakligen icke, som utgjorde förernål för pressens anmärkningar under besagde Ud; och vi frukta således, att det blefve eit otacksamt fält för habiliteten, att nu efteråt, med ttilhjelp endast af friherre Palmstjernas ryktbara tal och de Palmbladska artiklarnes kringspridande genom lydbladen i provinserna, söka åstadkomma en reaktion 1 omdömet, under föregifvande, att deana reaktion som bäst går för sig. Den Norrköpingska hufvudoch statsaktionen börjar redan blifva för genomskinlig, för ätt kunna användas härtill, och de Palmbladska osanningarna om pikar, hvarmed hästarne nedstuckos, om Bankotreorna, som regnade blend mobben m. m., voro, likasom Hr Svederi sinnrika påhitt om ,Aftonbladets sjömanströjor,, hvilka han sedan till sin skar, måste offentligen erkänna sig på intet sätt kunna styrka, alltför groft tillyxade, och svuro för mycket mot utgingen af de ofliciella undersökningarna, att någon kunde sätta tro dertill. Hvad åter vidkommer den egentligen så kallade rabulismen, som yttrade sig i skadelystnaden mot fönsterrutor, så veta vi icke, att tänkesätten deröfver hos den stora öfvervägande del af folket, som anses bestämma allmänia omdömet, någonsin varit andra, än de nu äro. Pressen har alltid härom uttryckt sig med samma ogillande, och, besynnerligt nog, var det just oppositionstlidningarne, som uppmanade husfäderna alt söka upptäcka och förekomma kitsliga våldsamheter af denna art, medan vederbörandes tidningar jiakttogo tystnad. Det enda, hvartill pressen med afseende härpå kunnat göra sig brottslig i vissa kotteriers ögon, är måhända att den fördristade sig påstå, det nägra fönsterrutor ä ena sidan icke voro värda några menniskolif å den andra, hvilket deremot Minerva och några andra organer för den afaderliga styrelsenp tyckas hålla för fullkomligt partie dfga!e, som man säger. I parentes san det, eftersom här är fråga om reaktion, icke vara ur vägen att päåminna om ett råd, som Aftonbladet gaf under den kritiska tiden, då dragonaderna voro som mest i svang, och sinnena deraf oupphörligt retades. Det hände sig nemligen, att då tidningarne yttrade sin förtrytelse öfver den lagöshet, hvarmed militären framfor, och man å undra sidan frågade, hvad i Herrans namn velerbörande då hade annat att företaga, för att a a a