Aftonbladet – 5 januari 1839, sida 2

by Van et ti yCKld Sidor, der it raderna räcka ända ut till marginalerna, i motsats till poemerna, der de blott gå hallväges. it Poesien kan blifva ett högst betydligt medel för Folkuppfostran, om den rätt utföres och Isannt artistiskt behandlas. En skildring af Menniskan, sådan hon verkligen är, och sådan k hon är på alla punkter af lifvet: en rältvisa, Igilven åt alla förhållanden, genom att visa hvad de på sina ståndpunkter dock äro, eller Ikunna vara: en målning af alla slags nalurer, flefter ländernas och klimaternas olika beskafI I fenheter: det vore hvad som skulle intressera loss i Poesierna. En artistisk framställning af tU detta slag, utom att djupt och vändligt roa, Isom väl vore dess hufvudsyfte, skulle icke minIdre medföra nyttan af sann undervisning, emeI dan den gåfve oss en blick in i tusen hemligtl hetsfulla förhållanden, som det alltid är och I förblifver Vetenskapen omöjligt alt klart utreda, men som Konsten kan låta oss förnimma Joch fatta på sitt egna sätt. Vi upprepa ännu en gång, att, utom nöjet, vore lärdomen häraf jen af de vigtigaste och angeläignaste, som kunide bibringas. Ty menniskan dehöfver känna menniskan, och dessutom, såvida möjligt är, äfI ven himmelen, jorden och alla naturer, dit hon I kan komma. Hon behöfver känna delta, isynnerhet för att reformera silt scdelif: till hvilken j kunskap främst hör insigt om hvad menniskan Ibetyder och är såsom individ, såsom enskild karakter. Både kyrkan och staten hafva den vanan att upptaga alla menniskor efter stora Jallmänna typer, och tyckes knappt vilja veta af annat än varelser in abstracto, d. v. s. varelser, som efter föreskrift böra kunna blifva hvad som helst, men förut, eller utan föreskrift, snarast åro ingenting. Att kyrkan och staten i sina sträfyanden ej rätt lyckas, kommer deraf, att deras theorier alltför mycket glömt det karakteristiska, det personliga, som hvar menniska dock är och måste vara. Till det enskilda lifvet, familjelifvet, har individualiteten derföre tagit sin tillflykt; och den rätt förstådda Romanen och Dramen hafva i samma mån blifvit menniskorna så kära, som de der i återfinna sig: de lära sig något verkligt, se någonting sannt. — Det är visserligen kyrkans och statens stora mål, att taga menniskan ifrån hennes egvism och föra henne in i stora allmänna föreningsband; men aden man skall taga, måste man först finna, heter ordspråket; och kyrkan så väl som staten måste derföre först finna menniskan, efter hvad hvarje på sin lokal och till sin person är, innan de kunna leda henne till det store och ädla allmänna, som hon bör. Och framför allt måste kyrkan och staten begripa, alt det individuella icke skall utrotas, utan i det allmänna upptagas; ty menniskan skall förbättras, men icke förintas. De skola lära sig förstå, att allt det egna hos individen är icke förderfigt eller egoistiskt, men att åtskulligt deraf är eller kan bli så: hvarföre den högsta religiösa visdom, likasom största statskonst bestar i att urskilja hvilka egenheter hos menniskan böra återhållas eller undertryckas, och hvilka andra, åter, böra framhållas och få fri laft. Denna konst är visserligen svårare, än att skära allt öfver en kam, och att sedan, när man misslyckas, icke skylla på sitt eget oförstånd, utan på de enskildta menniskorna, som hafva den elakheten att icke vara tomma abstraktioner, utan lefvande personer. Vi hafva framställt de tre arterna af reformationrer och de tre slags litteraturerna, för att gilva en vink om, huru uppfostran, i stort taget, verkas af dem alla tre. Men man frågar: om de tre stora populära litteraturkolonnerna äro andaktsböcker, tidningar och romaner, hvar återfinna vi då alla de Undervisningshöcker i vetenskaper och språk, som tillhöra uppfostringsverket? Svaret blir, enligt hvad sjelfva historien visar, att skolbokslitteraturen uppvuxit på andaktsböckernas rot, och således tillhör den religiösa kolonnen inom boktryckerikonstens alster. Till en början, sedan kyrkoreformationen hunnit få fast fot, utgjordes barnaundervisningen för folket af religionsämnen blott; och, der det blef mera, medkom annat egentligen endast för det religiösas skull. Våra skolor och sjelfva gymnasierna voro från begynnelsen öfvervägande thevlogiska. Smiåningom inrymdes mer och mer al Historien: man ansåg sig icke blott behöfva den bibliska, utan äfven Fäderneslandets, och slutligen till och med