i fortgå. Man kan säga, att äfven sjelfva dessa arbe ten hittills blott äro i sitt upphof. Uppfostrar ;nemligen af enskildta personer, eller af enskildt Ihorporationers barn, har i alla tider ägt rum Dessa enskildta hafva derigenom utgjort den en Isliga stråt, hvarpå bildningen under årtusen den framgått. I forntiden var det till och met Jen grundsats, att endast några få borde göra delaktige af bildningen. Denna bildning sjel var derföre då ett afskildt, ett secretum; och eli för allmänheten obekant, ett mysterium J Orsaken härtill låg dels i de gamla tiderna brist på medel att göra bildningen allmän, del också i de hedniska religionernas kast-grund I satser, till följd af hvilka profanum vulgus eller folket, ansågs för en oädel massa af an. nat grundämne, af annat frö, än de högre I klassernas medlemmar, förträillige genom sjelf. l va födseln. Men slutligen låg den stora orsaken till bildningens afskiljande från folket d: just i denna bildnings beskaffenhet att bestå : sadant, som svårligen någonsin kan blifva den större allmänhetens egendom, man må lemna ut den huru beredvilligt som helst. Christendomen var den första religion, som i upptog det stora folket såsom menniskor, och utgör alitså den egentliga utgångspunkten för folkuppfostran, derigenom, att den satte bildningen sjelf på en för alla åtkomlig punkt. Alla hed I niska religioner hade väl äfven omfattat eller tagit med folket; men ej annorlunda än såsom en iäg, rå, passiv massa, med skyldighet att blindt lyda, tjena, föda, och blöda för de invigde. Christendomen gjorde tvertom: den utgick sjelf från folket. Den förklarade ingenting egentligen vara bildning, annat än sådant, som hvar och en, född till menniska, kunde och borde få del af. Den sätter kärlekens, godhetens, den uppriktiga trons och sanningens frukter i främsta rummet: och ingen vulgus är profan nog att afstängas derifrån. Alla de kunskaper, för öfrigt, som till det menskliga lifvets förbättring eller försköning behöfvas, blifva, praktiskt och för allmänheten taget. ej heller djupsinnigare eller svårare, än att hvar och en, ej af naturen vanlottad, deraf kan komma 1 delaktighet, allenast han får. Ait de högre vetenskapliga spekulationerna och deras theorier 1 alla fall endast kunna vara ett arbete för några få, lider derföre ingen tvifvel: men skilnaden är, att dessa spekulationers populära frukter icke, såsom i forntiden, göras till samma monopolium för några få, som spekulationerna sjelfva enligt sin natur alltid måste fortfara att vara. — Folkbildningen, å sin si da, hvarken utestänger eller föraktar, utan tvertom behöfver den högre och djupsinnigare vetenskapliga bildningen, några enskildes yrke, som, afskilde genom arbetets natur, men icke: genom yttre hinder, förkofra och utvidga den till slägtets väl. Så fattad utestänger eller; föraktar icke heller den högre bildningen sitt stora populära underlag, utan tvertom fröjdas af att tll folket kunna utlemna och sprida allt hvad den hinner upptäcka, förarbeta och göra användbart för det allmänna. Sådan är den cehristna anden. Men att under så många århundraden, ifrån christendomens stiftelse till reformationen, föga Folkuppfostran ägde rum, var en följd af bristen på spridningsmedel i stort. Boktryckerikonsten framstod, och medlet var dermed gifvet. Man har anmärkt, och med skäl, att det muntliga föredraget, Talarekonsten, härpå lidit: det stora inflytande, som förut utölvades af talet — det personligt lefvande, mimiskt fullkomliga, genom röst och åtbörder hänförande framställningssättet — detta inflytande, nästan af elektrisk verkan, der let bär sig rätt åt, måste minskas eller falla i inseende, när en ny kraft vaknade, som till innu större massor och från flere punkter på en gång förde ett språk, som genom talet enlast kunde nå en jemförelsevis ringtaligare åhöaremängd. Likväl är denna förlustiblott skenvar. Den hänryckande taloch berättelsegåfvan behöfver alls icke bortgå ur veriden förl: ul tryck och läsning finnas. Talenten att väl ala, förut nästan menniskornas enda bildningsnedel, har fått en medtäflarinna, som ej längre illåter den vara ensam, och så mycket mindre åter den försjunka i dolskhet. Om talaregåfvan en tid dragit sig undan, liksom litet häfe FH PF 1 Re KF