Aftonbladet – 29 december 1838, sida 2

var, och således var häruti redan halft skäl emot Hofmästaren i denna punkt, utan afseende på Sven Erssons vitnesmål, som icke fick afläggas. Det kommer sedan naturligtvis an på huru nämnde bussningar rubriceras. Hvad åter hästens frånspännande beträffar, så är det konstateradt, dels att detta skedde sedan Hofmästaren redan fått veta, att det var paket-. posten, för hvilken denna häst begagnades, dels genom ena bondens vitnesmål, att Hofmästaren först befallt sina egna skjutsbönder att verkställa nyssnämnde frånspänning, men att desse. nekat dertill, och att han derefter gifvit Postiljonens skjutsbonde samma befallning. Redan den omständigheten, att hästen verkligen blifvit tagen från postvagnen, och att inga skjutspenningar betaltes derför, måste, enär postiljonen och hans skjutsbonde båda säga, att detta skett emot deras bestämda nekande och det icke heller rimligen kan antagas, att postiljonen skulle vågat frivilligt dertill samtycka, göra det till hofmästarens skyldighet att bevisa det han på lagligt sätt åtkommit hästens begagnande. En sådan bevisning hade, om öfverenskommelsen varit frivillig, ingalunda blifvit svår att förete, emedan han blott behöft framkalla sina egna skjutsbönder för att afhöra och vitsorda det lemnade samtycket. Nu deremot har ingen af alla de vid tillfället närvarande vitnena hört någon sådan öfverenskommelse, men deremot utrönes af deras gemensamma utsago, att ordvexling, oqväden och gräl var det minsta af hvad som föreföll, och att således de båda parterne ingalunda voro öfverens. Vid sådant förhållande är i denna punkt hela presumtionen och fullkomligen halft skäl emot hofmästaren, utan alt Per Ersson behöfver höras på ed och äfven af detta skäl anse vi, såsom vid första berättelsen om undersökningen yttrades, att hofmästaren kan skatta sig lycklig att hafva sluppit undan för ett utomordentligt hilligt köp och att domaren bär 1i vidsträckt mått användt den kristliga regeln, att hellre fria än fälla. Red. har nu, genom kärande omhudet, erhållit en bevittnad afskrift af det förut omtalade och vid Rätten företedda skriftliga intyget af Sven Ersson, hvilket gaf apledning till hans jäfvande såsom vitne. Det lyder som följer: Undertecknad, i tjenst hos Herr LandtmäterlDirektören och Ridd. E. Ljunggren vid Snäckviken, som den 6 i denna månad skjutsade paketposten mellan Södertelje och Fitja, får på begäran af Postiljonen Carl Lindblom lemna det sannfärdiga betyg, som med ed kan bestyrkas, om så erfordras, — att, sedan Lindblom vidtagit den försigtigheten att påtända sin å vagnen varande lykta, och han skötande de tvenne hästarna och jag den tredje, samt lyckligen komne förbi så Kongl. Maj:ts vagn, som de fleras af den kongl. sviten, så hände sis uttföre den krokiga backen vid det så kallade Draget, att, oaktadt vi, som vederborde, i möjligaste måtto höllo till venster, körde likväl högra tistenstången i bringan på den yttre hästen, spänd för en vagn med 4 hästar, som äfven tillhörde Kongl. Maj:ts svit, så att samma häst nästan genast störtade. Då sprang den i vagnen åkande herrn genast derutur, och under skällsord, att Postiljonen vore full, slående honom omkull tillfogade honom flere knuffar och slag, hvilket antal jag mig ej så noga kan erinra. Att Postiljonen, äfvensom jag, som skjutsade icke af starka drycker voro öfverlastade torde de, som sågo oss vid framkomsten till Fittja, kunna intyga. Sedan den i vagnen åkande herrn våldfört sig på postiljonen, på sätt jag här ofvan intygat, fortsatte han sitt våldförande dermed, att han, emot mitt nekande lät frånspänna den för paketvagnen spända tredje hästen och lät förspänna i den stupades ställe. Följden blef, att vi med de tvänne hästarne i gående med den tunga paketvagnen måste fortsätta resan till Fitja, hvarefter jag vid hemfärden, utan att erhålla några skjutspenningar för denne med våld tagne hästen, den mot kontant för dess vård måste återlösa vid Fogelsta, der han blef afiemnad. Upplysningsvis får jag härvid nämna, att, churu paketvagnen ifrån stället, der olyckshändelsen träffade, drogs af endast tvenne hästar, betalte likväl postiljonen skjutspenningarne för alla trenne. Slutligen får jag tillägga, att orsaken till olyckshändelsen var den, att den vagnen, vi mötte, icke var försedd med tända lyktor, äfvensom, att ku sken eller kuskarne å samma vagn icke rättade sin körning efter den å paketvagnen tända lyktan. Snäckvik den 9 December 1838. Sven Ersson. Att Sven Ersson egenhändigt med hand å penna undertecknade sitt namn, intyga vi, på en gång närvarande F. Grandolin. Anders Olsson. — —GQO—— AAA Xr? ma. sag har 35 dag dan