Aftonbladet – 28 december 1838, sida 3

af de skönaste manliga stämmor någon tid eller jhägot land hört, var i början anställd vid kören. Ar 4778 fick han likväl öfvertaga Bores roil i en i prolog, i stället för någon som sjuknat, och ådrog isig genast allmänna uppmärksamheten, samt deribland äfven konungens, som ej dröjde att inse, hvilken vinst teatern kunde göra i honom, och från den stunden använde honom på sin rätta plats. Han fick straxt öfvertaga Azors roll i Gretrys Zemir och Azor, öfversatt al mamsecil Malmstedt, se dermera fru Lenngren, samt uppträdde om hösten samma år såsom Achilles i Glicks Iphigenie. Hans röst hade, utom sin skönhet, sin styrka och böjlighet, äfven den ovanliga utsträckning, att hon omfattade både den höga tenorens och den djupare basens register, hvarigenom det sällsamma fenomen inträffade, att samme sångare, som med lätthet exeqverade Achilles:s nyssnämnda parti, älven siöng Oedipes, och var lika förträfflig i båda. Hans figur och hållning svarade äfven fullkomligt mot de roller han utförde, och då han t. ex såsom Christiern i Gustaf Wasa inträdde i den festligt smyckade salen, frapperades hvar och en af det ädia och stolta i bans väsen, och det enda man kunde anmärka var, att han röjde för mycken konungslig värdighet för den fege tyrann, han skulle föreställa. ) Då han sedermera uppsteg på tronen, och hans härliga stämma, oaktadt afståndet, fyllde hela salen och lät hvarje ord tydligt höras, förvånades man likväl ännu mer. Allt var hos honom natur, omedveten inspiration, och hans fel var, att någon gång affektera er konst, med hvilken han icke var rätt förtrolig. Då han cen alton sjungit, blef då varande kapellmästaren Kraus så utom sig af förtjusning, att han ropade: cMan borde resa till Sverge, endast för att höra Karsten!a och skyndade upp på teatern och komplimentera honom. Karsten, som fruktade något tadel, emedan han sjelf ej var nöjd med sitt föredrag denna afton, började en ursäkt för sin mindre goda sång, emedan han var sjuk. Kraus, något öfverraskad af denna ursäkt, svarade nu: cBäste herr hofsekreterare, var då sjuk alla dar! — En annan gång, då han såsom Pylade i Iphigenie i Tauriden, jemte sin vän förd inför Toas, på tillfrågan om ändamålet med sin resa, svarade: Det är en hemlighet, som du ej veta fåra, och dervid utan någon gest, kastade en lugn, men föraktfull blick på den vilde höfdingen, och en af äskådarne sedermera tackade honom för hans spel, men synnerligast för denna momang, svarade Karsten, som knappt tog berömmet för allvar: cMen, min Gud, jag gjorde ju ingenting. Han var alltid bäst när han, såsom dessa gånger, gjorde intet. När ban deremot verkligen ville lysa och derföre ansträngde sig; broderade han sin sång och sina gester på ett sätt, som ofta skadade båda. Kanske var likväl Karsten mest beundransvärd, då han någongång i ett sällskap sjöng en enkel visa, hvars både ord och melodi, upphöjda af hans förtjusande röst, hänförde alla de närvarande och tycktes förnya de gamia sagorna om Orfeus och Amfion. — Vid stora operans upphäfvande år 4806 blef Karsten, likasom de öfriga sujetterna, satt på pensionsstat, men då såugscenen efter 1809 års statshvälfning återställdes, uppträdde Karsten ännu då och då i en och annan af sina gamla roller. Sista gången, han der visade sig, var som Oedipe vid det gallaspektakel, som den 6 November 4821 gafs, i anledning af Carl XII:s aftäckta bildstod. Han var då 635 år gammal, men syntes blott föga hafva förlorat i Jiflighet eller röst. Sedermera sjöng han vid åtskilliga konserter och gaf ännu om våren 4825 sjelf en sådan, hvarvid hån, bland annat, exeqverade Atalibas recitativ och aria i Cora och Alonzo, med nästan samma värma, kraft och behag, som 43 år förut. Han afled om sommaren år 41827, 70 är gammal. Hans död var ej blott en förlust för tonkonstens, utan äfven för hans enetilda vänner, hvilka, att dömma efter hans häl sa och kroppskrafter, väntat att ännu länge få behålla bonom. i aDe Brocn debuterade som GCoridon i operan Roland år 4784. Man kurvdie, som oflentlig sångare, knappt hafva mindre röst, än han, och likväl var det knappt möjligt, att bättre fyila vissa sångpartier. Det förnämsta af dessa var Norbys i Gustaf Wasa. Författaren af dessa anteckningar erinrar sig ännu, att då han som gosse såg nämnda stycke, gilvet med en lemning af den imponerande prakt ock storhet, som tillhörde dess förste uppsättning, och .. vilken kunnat blända äfven äldre ögon än hans, var det likväl af alltsammans inocn ing, som på honom gjorde den effekt, som Norbys hela uppträdande. Hans svar till Christiern: a:ag är soldat och kan ej bödel varaac m. m., måsta genomtränga äfven den kallaste åhörare. Då sjellya Widerberg, ehuru utmärkt aktör, efterträdde De Broen i denna roll, var han dock endast såsom månan mot solen, och likväl kunde ingen af dem, som följt på Widerberg, mäta sig ens med honom. Man torde häraf kunna göra sig ett unrefärligt begrepp om hvad nämnda opera måsto vara, då hufvudrollerna deri innehades af Karsten, Stenborg, fru Möller, De Broen och mamsell Staling. Också berättas det, att då Gustaf 1I1:dje efter dess första representation tillfrågade franska sändebudet: hvad han tyckte om spektaklet? svarade den lika artige som förtjuste dipiomaten: wSire, jag har aldrig förr sett något spektakella ) Denna imponerande hållning låg i hela Karstens väsen och uttryckte sig, i mer eller mindre grad.