Aftonbladet – 27 december 1838, sida 3

Article Image
skall varit fyllda 43 år gammal och hade re dan varit kanonier, men biifvit från denna korp. förafskedad. FANDSORTS-NYFINETER Upsala den 22 December. Natten emellar den 435 och 46 i denna månad blef förrymde korrektionisten Erik Andersson gripen hos en, Båts: mansenka, boende på skogen :V, mil från Åkerb; by. Och som urtima ting med Wesslands oc Elfkarleby Tingslag, angående kyrkstölden i Tolfta skulle den 48:de förrättas vid Wesslands bruk, ble! Erik Andersson, enär han skäligen misstänkes för delaktighet i samma stöld, genast afförd att vid Tingsrätten inställas. — Torparen ifrån Håtuna Socken? Zacharias Brunnberg ville Onsdagen den 42 d:s begagna den svaga isen, för att öfver sjön begifva sig från Sigtuna till sin hemort; men i strömmen mellan Håtunaholm och Erikssund körde han ned och drunknade. Häst och åkdon har man påföljande dagen lyckats att ur sjön upptaga, men karlen har ej kunnat tillrättafås. (Upsala Corresp.) Gefle den 24 December. Vid sistl. Lördag härstädes hållet val till Rådman af borgerliga klassen invaldes åter afträdande Hr Rådman Tråss med 43 röster. För öfrigt erhöllo Hrr Kapten J. O. Linn 40 och Grosshandl. J. Baumgren 4 röst. Det berättas, att de olägenheter, hvarafnu gällande valsätt är behäftadt, med thy åtföljande tumningar, ej heller nu uteblifvit, churu effekten deraf ej blef sådan man önskat. (Norrlands-Posten.) Uti Norrlandstidningar har nyss en temligen kuriös polemik ägt rum. En insändare, som kallade sig Prest från Medelpad, har underrättat allmänheten, atwt åtskillige prester i Norrland begagnat fjerde bönedagens text till politiska tillämpningar af det loyala slaget, men isynnerhet att prisa försynen för det den skyddade landet från de olyckor, som skulle hafva inträffat, om H. M. Konungen ej blifvit så lyckligen återställd från sitt fall af hästen sistl. sommar. Detta har gifvit en annan insändare i samma tidning anledning att yltra några ord om det nit, som visade sig i insändarens från Medelpad artikel, hvarjemte den sednare insändaren äfven yttrade bland annat följande: aFör öfrigt, då man synes framställa det afsjung. na Te Deum såsom en politisk opinionsyttring, och då man från ett och annat håll icke otydligt låtit förstå, att H. M. Konungens frånfälle skulle vara en stor olycka för Sveriges rike, och sjelfva det afsjungna Te Deum möjligen kan anses uttrycka samma opinion, så torde följande reflexion icke vara obehörig: Hade Konungen af det olyckliga fallet ljutit döden, så måtte det väl icke finnas någon svensk undersåte, på hvilken en sådan olyckshändelse icke skulle hafva gjort ett djupt sorgligt intryck, och följaktligen instämmer säkert hvar och en ganska hjertligt i en tacksägelse, att så ej skedde. Men skulle Sveriges öde bero på H. M. lifstid och hans frånfälle blifva för Sverige en stor olycka, då vore Sveriges ställning redan nu ganska betänklig. Carl Johan har nemligen af sin ärofulla lefnad redan tillryggalagt sju decennier, och rättnu hunnit halfvägs på det åttonde: det är efter naturens ordning en ålder, vid hvilken man kan hafva skäl att säga: fuimus. En Konungs frånfälle, sedan han uppnått den åldern, kan endast i ett fall blifva för hans land en olycka, neml. om thronföljden är osäker eller Thronföljarens person cke gifver anledning att af honom vänta en god egering. Mcn vi emotse ju icke, såsom efter Gutaf Wasa, en Erik XIV:s dystra och oroliga själ, cke ett rike styckadt i Hertigdömen och tillstunlande brödrakrig. Vi emotse icke, såsom efter Johan III, en bigott Konung af främmande religion ch en annan inhemsk furste färdig att med våld ch list bana sig väg till Thronen; icke såsom efer Carl IX, en ännu osäker thronföljd och krig jä alla sidor; icke såsom efter Carl XI, en femtonrig yngling, med oinskränkt makt, obegränsadt fverdåd och oböjlig envishet Carl Gustaf dog inder striden mot halfva Europa, och Gustaf Alolf föll midt på sin lysande hjeltebana: de tyckes bära Sverige på sina axlar, blefvo bortryckta i ina halfva dagar och lemnade späda barn till eferträdare. Sådana dödsfal! kunde man kalla oyckliga för riket; men Sverige stod ändå uppe i ördnadsbjudande storhet och ära, ty försynen vaade deröfver; har denna försyn nu upphört att aka öfver oss? eller skall den ej vara mäktig att pprätthälla Sverige äfven efter Carl Johans dagar å väl som efter Gustaf Adolfs och Carl Gustafs? ro vi nu invecklade i vidt utseende krig? Är hronarfvingen ett barn? Eller har Oskar nu förerkat Svenska folkets kärlek och förhoppningar? inner det kanske den omständigheten betänkelig, tt det kan nalkas honom utan tolk? Ar det, med tt ord, hans uppstigande på thronen, som vi skoI bäfva för, såsom för en Sveriges olycka? — NORGE. Det berättas, att Premierlöjtnanten vid flotoo TRE — AT TVTE P -— . 9 orre

27 december 1838, sida 3

Thumbnail