denne ända sedan år 489253, hade ej funnit Stenvall hvarken sinnessvag eller mycket begifven på starka drycker. Ransakningen uppsköts till Lördagen, dessförinnan Lifmedikus Ahlberg ock Assessor af Grubbens skulle anmodas anställa samtal med Stenvall, för att undersöka hans sinnesbeskaffenhet och deröfver lemna intyg. —— EEE Likasom hvarje tid har någon stor sann ide, så har äfven hvarje tid någon stor dumhet att fara med. Den i dessa dagar grasserande är, att tidningarne skulle vilja tillvälla sig ett auppdrag.c Friherre Palmstjerna, som annars visat sig äga ganska sundt förstånd, har denna gången råkat tillegna sig bemälte ide och att deraf taga sig förevändning till ett officielt utfall mot pressen. Alla de, som bekänna sig till denna lära, borde förena sig till en särskild orden och taga till titel: Riddare af den stora dumheten. Det skulle kunna med tiden blifva en hederstitel, lika väl som de nederländske patrioterne antogo namn af atiggarea (Geusen,) och mången väldig kämpe ansett sig ärad af att heta ariddare af den obefläckade aflelsen. Sannolikt komma, under nu piågående Eriksgata, flera kandidater till den nya orden att legilimera sig. Hos en icke allt för slö person fordras imedlertid mycken sjelfförnekelse och stark föresats, för att icke göra sig följande frågor: hafva tidningarne verkligen någonsin sagt, att de haft uppdrag af mig? hafva de någonsin talat å mina vägnar, för mig? Och om han måste besvara dessa frågor med nej och erkänna, det de på sin höjd talat om honom; så fordras ytterligare samma egenskaper, för att trotsa det löje, som måste uppstå, då tidningarne afgifva det svar, hvilket hvar och en bör vänta sig: ni har äfven talat om oss och kan således naturligtvis ådagalägga, det vi gilvit er uppdrag? — Detta dilemma är verkligen svårt att lösa; ty allmänheten är icke så enfaldig, som man vill synas tro. Hon förstår nog att göra skillnad mellan t. ex. berättelsen om en persons eller ett samfunds belägenhet och samma persons eller samfundt uppdrag atti denna belägenhet söka ändring cpå ort och ställe som vederböru — emellan betraktelser om behofvet af förbättringar och föregifvandet om fullmagt från den, för hvilken de behöfvas. I detta pladder ligger imedlertid mera, än man skulle våga uttala: en fördömelse mot all publicitet; ty nvaröfver skulle publicisterne skrifva, om icke öfver nationens angelägenheter? Och då kan ju alltid nationen, efter Frih. P:s sats, framträda med den invändningnn, att cuppdraga ej är lemnadt. Således skulle den läran upphäfva sjelfva publicitetens idte och göra all offentlig yttranderätt otillbörlig. Dit ville man väl hafva saken, fastän man ännu icke vågar öppet yrka det. Ehuru ovädersäglig sjelfva uppgiften är — att uppdrag är lemnadt, har ingen ännu påstått — så innefattar den dock en ond mening. aFrågan och svaret skola?stå i samma ca