UUCILLLIlL fa Ul IRULVIR JSTUAfAMve 00800 Vg och beskedlig, får du komma igen. Stenvalls för ut upprepade yttrande till Koren och dennes sva hade vittnet äfven hört, samt af Carl Isoz blifvi tillsagd: kom Stenvall kommer hem och slår på dit dörr, sä låt honom ej komma in; slår ban sönde spegeln, skall det bli annat af.a Påföljande dagen, eller Tisdagen, yttrade Sten. vall: aI går, må du tro, jag var på hästtrappar och söp, och der såg jag chefen, och han söp fö sig, och jag söp för mig, och han hade svart pip: skägg. Ingen frågade Tikväl efter, hvad han me: nade dermed. De tyckte väl alla, att han såg förvirrad ut och talade konstigt, men fäste sig ickt dervid. På eftermiddagen kom fabrikören in på vorkstaden och sade till Carl Isoz, att han skull gå och taga fram hudar åt Stenvall. Carl sade då åt denne: kom, Stenvall, så ska vi ta ut hudar! — aJa så,t svarade Stenvall, hvarefter de ätföljde hvarandra utur verkstaden, utan att något tecker till ovänskap dem emellan syntes äga rum. Vidare kände vittnet ej annat än det, som efter mordets upptäckt passerat. Hvitqarfvarcgesällen Lundgren, hvilken hela Måndagen varit borta i enskilda ärenden, berättade för öfrigt samma omständigheter som Zetterström, med tillägg, att han ofta höjt Stenvall och dennes hustru gräla, hvarvid denna sednare varit högljuddast, Lärgotsen Svensson berättade, att Måndags morgonen, då Svensson var på verkstaden, Stenvall, under det han kastade sina ögon åt Johan I1soz, sagt: aNi, go herrar, tycker ni ej, att det är ovärdigt att taga Itfvet af mig och min hustru, och mina små barn skola vara qvar? Det vore mycket bättre, att ni gaf en fattig stackare en hacka, än att gc ut så mycket pengar för mitt lif. Det öfriga af berättelsen ökade ej de redan förut vunna upplysningarne, men äfven, Svensson tillade att han aldrig märkt Stenvall vara tokig. Bokhållaren Johan Isoz förklasade, derom af Ordförauden tillfrågad, att han icke kunde påminna sig, att Stenvall vid ofvanberörde tillfälle sagt, att Carl och Johan traktat efter hans lif. Stenvalls hustru Christina Sandberg fick nu företräda. Vid åsynen af henne visade Stenvall samma likgiltighet och samma fäniga utseende som förut. Hustrun skildrade under stark sinnesrörelse sin beklagansvärda belägenhet, deruti hon nu, efter ett 6 års lyckligt äktenskap med Stenvall, var omegifven af 5 små barn, af hvilka det första var 6 år, det andra 4 år och det tredje 4 år. Dels uppå frågor af ordföranden, dels sjelfmant berättade hustru Stenvall: att Stenvall alltid varit besynnerlig till sitt lynne, efter det han nyss förut förtärt bränvin, men att han för öfrigt varit god och beskedlig; att hon ofta förebrått Stenvall hans begär efter bränvin, vid hvilka tillfällen gräl dem emellan merändels uppkommit. För 4 år sedan bade Stenvall, då han arbetade hos fabrikören Lodin vid Tegelviken, varit till sina sinnen helt och hållet rubbad. Stenvall hade då först en lång tid, alldeies på samma sätt som nu, talt om att någon ville mörda honom. Derefter hade han fått konvulsioner och blifvit sängliggande sjuk, under hvilken sjukdom han sköttes af doktor Sonden Så väl Sonden som doktor Schmitt hade härom meddelat intyg, hvilka hon tillställt fältsekreteraren Thavenius. Stenvall hade visserligen litet emellan sett besynnerlig ut, men först omkring 3 veckor före denna ohyggliga händelse, hade han åter börjat blifva riktigt kollrig. En dag, hvilken hustru Stenvall likväl nu icke kunde erinra sig, hade han skickat deras tjensteflicka till Munkbron, der hustru Stenvall idkade en mindre månglerirörelse, och låtit tillsäga henne att genast komma hem. DÅ hon hemkommit, hade mannen sagt: cnu må adu tro, här är vackert tillstäldts. Då hon frågat: ahvad är det då för slag? svarade hen: adet fårdu väl ase, kanske då det är gjordt, får du se. Hon hade då med tårar bedt Stenvall att få veta, hvad han mente dermed. Stenvall hade likväl ej sagt det. Under följande natten hade deras hlla flicka, som alltid brukade ligga hos fadren, vaknat och ropat: ahvar är pappa 2 Hustru Stenvall hade då genast tändt upp ljus och då funnit, att Stenvall gått ut och läst igen dörren, men ej haft på sig mer än samma gråa rock, hvilken han nu bar, och ett par galoscher. När Stenvall en stund derefter återkom, hade hustrun frågat. hvar han varit och förebrått honom, att han på det sättet skulle skrämma henne, till hvilket Stenvall svarat: aJa, ckära du, de taga väl lifvet af både dig och mig aslutligen,. Hon hade äfven nu varit enträgen att få veta, hvad han mente dermed, utan atthon likväl kunnat förmå honom att omtala det. — Men morgonen derpå hade han sagt: djag skall säga adig, hur det är:? Carl och Janne äro i samråd om att taga lifvet af oss; men Carl har varit åt stan och gifvit ut en stor summa, för att de askulle få lifvet af oss begge tvån. Hon hade då fogligt föreställt honom, att han icke skulle börja med samma galenskaper som vid Tegelviken, och att det ej vore sådana lagar, att bröderne Isoz kunde företaga det. Han hade likväl fortfarit att påstål, det så förhölle sig som, han förut sagt, och dervid yttrat: aatt det skulle ske nataetid, att inga flera skulle få veta af det. Aftonen samma dag hade Stenvall äfven varit besynnerlig och upprepat sina förra uttryck. Han hade lagt sig på sängen, men straxt efter sagt: ajag kan ej ligga längre här. Nu komma de. Jag askall åtminstone ha folk till hjelp,c och derpå bedt