Aftonbladet – 19 december 1838, sida 2

BOKHANDELS-BULLETIN. Den nyate sköna Litteraturen i Tyskland, af H. Heine. Öfversättning. Iund 18538. Af skäl, dem detta arbete tydligen utvecklar, är Europas lärdaste och djupsinnigaste folk stängdt från bruket af yttranderätten i de grenar af menskliga tanken och vetandet, som för närvarande mest bearbetas, emedan tiden mest kräfver deras bearbetning. En mängd af de snillrikaste tyska skriftställare har derföre sökt en fristad i Paris, isynnerhet efter Julirevolutionen; och derifrån sprida de öfver sitt fädernesland och öfver Europa frukterna af sina iakttagelser och sina forskningar. Tiden är så beskaffad, att nästan all litteratur, likasom af en nalurkraft, vänder sig åt det politiska — ett fenomen, som alltid visat sig under och straxt före stora hvälfningar, emedan dessa aldrig komma af annat än ett trängande behof, ett allmänt kändt, om än icke allmänt insedt behof, och vetandet och tanken alltid tager anstrykning af hvad menniskorna känna sig framförallt behöfva. Imedlertid har tidehvarfvets stora bedrägeri — de tyska furstarnes vägran efter faran, att uppfylla sina åt folken under faran gifna löften — stoppat friheten att yttra sig just i dagens stora angelägenhet; och detta har föranledt den ofvan antydda utvandringen af några de mest varmhjertade och talangfulla Tyskar. Desse flyktingar hafva i Frankrike funnit gästfrihet; och de hafva betalat den genom kunskapers meddelande, dem deras nye landsmän förut hufvudsakligen saknat, nemligen kunskaper om andra länder än Frankrike, om deras samhällstillstånd, deras litteratur, deras andliga och materiella sträfvanden. Dessa kunskaper hafva gjort Fransmännen mera godt, än några revolutioner kunnat göra; genom denna bekantskap med främmande länder har Fransmännens ide-krets blifvit vidgad, deras exklusivilet och egenkärlek till en god del bortnött. Att ett politiskt och materielt Tyskland funnits, hafva Fransmännen minga sekler vetat; men att ett andeligt, ett intellektuelt Tyskland, värdt att känna, fans, det fingo de först veta af mad. Stael von Holstein. Den första berättelsen om ett nyupptäckt land är vanligen ofullständig, skef, falsk; och den namnkunniga fruns bok är det så mycket mer, som hor sjelf visste föga eller intet om tysk litteratur, utan blott berättade, hvad som henne sufflerades af en man, som var partisk, om någon varit del. Dessutom var hennes bok redan mer än två decennier gammal; och Fransmännen, behöfde underrättelser, som icke blott vore nyare, utan äfven säkrare, till och med om sjelfva de tider, dem hon beskrifvit. En af de politiska — om ej flyktingar, åtminstone utvandrare, hvarom vi talat, den snillrike Heine företog då att för en litterär tidskrift (Europe litteraire) utarbeta denna berättelse och fortsättning af mad. Staels arbete; och han har utfört uppdraget på ett sätt, som man ägde vänta af hans blixtrande qvickhet och hans genomträngande blick. Den ömkliga träldom, som i tjuge år inskränkt tyskarnes litteratur till de abstrakta vetenskaperna och (om de ville träda in i lifvet och dagens angeläsenheter) till konstoch teaterkritiker, är lefvande framställd på taflan; och med djerf och skicklig hand är det förhänge lyftadt, bakom hvilket despotismen och jesuitismen förstått drifva sitt spel, uppvaktade af en filosofi, som