Aftonbladet – 18 december 1838, sida 2

länggatan, utföre Sven Vintapparegränd, hvarefter den nyssnämnde personen erhållit ett hugg, så att han fallit omkull i rännstenen och förlorat sin käpp; och sedan ännu några dragoner tillkommit från Stora Nygatan under rop hugg bara på, hade vittnet ej längre varseblifvit den sålunda misshandlape personen, hyarefter dragonerne jemväl förfogat sig derifrån. 6:0. Emelic Sophia Marin: att hon, som bor uti ett rum, öfver det, som beboddes at Carhelin och hans hustru, sett det af dem omförmälte i Didric Ficks gränd förefallne uppträde, instämmande Marins berättelse i alla omständigheter med hvad nyss afhörde vittnet, hustru Carhelin, uppgifvit. 7:0. Valtmästare-Enkan Waxell: att hon, som är boende uti Huset J4 6 vid Sven Wintapparegränd, och har fönster utåt planen, en dag i slutet af Augusti månad, klockan emellan 40 och 44 på eftermiddagen, från ett af fönstren, sett en person komma fram på planen ifrån Didric Ficks gränd, förföljd af en dragon som, enligt hvad vittnet sett, tilldelat honom flera hugg, med blottad sabel, men hvad som vttrats hade vittnet ej hört, emedan hon ej haft fönstret öppet, och sedan ytterligare flere dragoner ridit fram på planen och der svängt omkring med sine hästar, hade allesammans åter aflägsnat sig derifrån , utan att vittnet kunnat se, hvart den förstomförmälte personen tagit vägen. Vittnesmålen blefyo derefter upprepade och erkände. Sedan samtlige viltnen sålunda blifvit afhörde, begärde och erhöll Bokhållaren Lind tillständ att å nyo förekomma, dervid han till sitt vittnesmål gjorde det tillägg, att, enligt hans fullkomliga öfvertygelse, de dragoner han sett utanför Boktryekaren Hjertas hus vid Stora Nygatan, att sluta af deras ursinniga framfart, varit af starka drycker väl plägade. Artisten Rossbach företedde en frack, densamme, som han, enligt sin egen uppgift, skulle begagnat vid det ifrågavarande tillfället, hvilken frack befanns hafva flera hål på denäena armen, äfvensom en nedblodad skjorta, och den, genom Carhelins åtgärd återbekomne hatten, hvilken äfvenledes bar spår efter cggjern. Hr Assessoren Salomonsson anförde härefter: att sedan nu mera vore fullkomligt bevist, att Artisten Rossbach blifvit öfyerfallen af manskap, tillhörande en af de den 30 Augusti utsände Patruller af Lif-Regementets DPragon-Corps, och Assessoren ville förmoda, att sådant ej ägt rum, utan någon föregången anledning, så uppmanade Assessoren de nu tillstädesvarande dragonerne, att sådant uppgifva, på det att undersökning måtte kunna företagas, till utrönande häraf; men å denna uppmaning förklarade samtlige manskapet enstämmigt, att ingen af dem visste sig förr än nu under Rättegången hafva sett Rossbach. Hr Ryttmästaren von Troil erinrade, att det vore allmänt kändt och jemväl skulle kunna lagligen bevisas, ehuru sådant ej tillhörde den förevarande ransakningen, att, under patrulleringen d. 530 sistl. Aug., manskapet blifvit på flerfaldigt sätt förolämpadt och anfallet af den oroliga folkhopen, försök gjordes med tre eller fyra man att kasta dem ur sadeln, patrullerne förföljts med stenkastning, samt från fönstren efter dem utkastats orenlighet, till och medyvedträn; i anledning hvaraf, och då af sjelfva de i dag afhörde vittnens utsago inhemtades, att Rossbach varit försedd med käpp, och att Glasmästaren Zetterström, som varit i hans sällskap, med handen stödt sig emot en af manskapets hästar, hvilken Zetterströms åtgärd lika väl kunnat vara en stöt eller skuffning, Ryttmåstaren ej saknade anledning att förmoda, det den misshandling, som, enligt hvad Ryttmästaren numera ville tro, verkligen blifvit Rossbach tillfogad, icke ägt rum så alldeles utan Rossbachs förvållande, som denne ville låta påskina; och då härtill kom, att dragonerna, under sin fullkomliga obekantskap med läget af Stockholms gator och gränder, omöjligen kunde påminna sig, på hvilka ställen handgemäng med folket ägt rum, ansåg Ryttmästaren, för sin del, det vara ganska möjligt, att ingen ibland dem fanns, som bestämdt kunde erkänna sig saker att hafva förföljt och huggit Rossbach. Denne sistnämnde förnyade sin försäkran, att han icke gifvit den ringaste anledning till den honom öfvergångna misshandling, och bestred allt afscende å den af Ryttmästaren von Troil emot hoom gjorda obestämda framställning, så framt icce Ryttmästaren tilltrodde sig att väcka densamna i form af en yerklig angifyelse. Notarieh Stålhand förmälde härefter, å sin hufudmans vägnar, att han ej fann något vidare för indersökningen återstå, utan anhöll att få, efter rhållen del af protokollerna, inkomma med skriftgt slutpåstående; och då Hr Ryttmästaren von roil bestred, att manskapet må, för sådan orsak, n längre nödgas uppehålla sig här i staden, förlarade Stålhand, att ansvarstalan ej rigtades emot era än Löjtnanten vc Piintzencreutz och den del f truppen, som tillhj t den af honom kommenerade patrull, hvarföre Stålhand ej yrkade de öfgas qvarvaro i staden; hemställande slutligen, iruvida icke de förre deremot, såsom förvunne Il ett groft fredsbrott, borde hållas i säkrare rd. Hr Löjtnanten von Prinzenereutz erinrade, att in, för sin del, icke kunde anse sigåvara part detta mål, och då icke heiler angifvelsen yorigtad emot någon viss af manskapet, var intet I fars hakndan s