Aftonbladet – 13 december 1838, sida 2

BOKHANDELS-BULLETIN. Fosterländska Bilder 1520—1632, tecknade af Carl Wahlbom , 5:te och6:te häftena. I Närvarande båda häften, med hvilka första Isamlingen af detta verk slutar, innehålla: Carl IX och Petrus Petrosa — Ille Faciet — GuAstaf Adolf och Ebba Brahe — Slaget vid IStum — Breitenfeld — Gustaf Adolfs intåg 1g Närnberg -— Gustaf Adolf och Maria Eileonora i Erfurt samt Slagfältet vid Liitzen. Allmänheten har redan haft tillfälle att lära känIna och göra rättvisa åt detta verk, som står främst biand alla i sednare tider hos oss utgif.jna lithografiska arbeten. Man skulie kanske ejmot detsamma kunna anmärka, att den unge Ikonstnären för litet vårdat hufvadpersonernas skönhet, hvilket i synnerhet är märkbart i Gustaf Adolfs anlete, som på intet ställe, der det förekommer, röjer detta ädla, manliga behag, denna lugna värdighet, som tillhörde honom , och som ej var en bland de minsta egenskaper, bvarmed hjelten gjorde intryck på mängden och ådrog sig dess beundran. Men utom denna, i sig sjelt obetydliga anmärkning, torde kritiken svårligen finna anledning till sågon sådan, men desto flere till loford och bifall. Måhända kan ingen af våra pu lefvande artister mäts sig med Är W., hvarken i tekningens korrekthet eller i kompositionens djerfhet och uppfinningens rikedom. Han förstår, att för hvarj2 fremställving fatta det rätta ögonblieket, och att skildra det med en sanning och ozgökt enkelhet, som utgör känneteknet på den sanne konsinärenr. Dessa egenskaper röja sig framför allt i sådana kompositioner, der det gäller att visa större grupper, hvilka presentera sig med en sällsynt redighet, som låter hufvudpersonerna framstå, liksom af sig sjelfva, ej för det teknaren velat göra parad med dem, utan för det åskådaren hindelsevis råkat komma dem så nära, att det är jost på dem, hans bliek företrädesvis faller. Sådant är t. ex. händelsen med Gustaf Adolfs intåg i Näroberg — ett bland de lyckligaste af de här förekommande styckena — och med Gustaf A2olfs fara vid Stum, hvilket ämne, i anseende till kompositionen, aldrig varit förestäldt med denna liflighet och rörlighet, som här, Den sista planchen, som föreställer en hög af lik, bland hvilka kärleken och sorgen söka efter sina älsklingar, väekar en sorgens siunesstämning, men, som tillika synes ingebära löftet, att den ej skall bli den sista i arbetet. Också tro vi oss veta, att Hr W., som för närvarande vistas i Paris, derstädes sysselsätter sig med den andra afdelningen deraf, och kanhända äfven der låter tryeka det, hvarigenom en oeh annan liten ofullkorelighet, som i 2ftryeket vidlåder den första, torde kunna undvikas; Bref om Teatern och isynnerhet den Stockholmska, de sednare åren, 4o sid. 8:0. Dessa bref, sex till antalet, äro, såsom förf. anmärker, med undantag af det sista, skrifna för tvenne år sedan. De sysselsätia sig mindre med den dramatiska konsten i allmänhet, än med den Kongl. teatern, och dess både estetiska och finaneiella bankruwtt-iillstånd. Hvad.