Aftonbladet – 5 december 1838, sida 3

O svärmtadsa, ljufva, romantiska dar Då ännu för fröknarna dyrkan man bar! Som feer vi sutte i fädernsborg Och spridda stor glidje och spridda stor sorg. Vi väsenden voro af högre natur Och männsrna ondast lartdregande djur. 7 1 Jermt hasporaa ljödo till fröknarnas pris Och dågarne Sydde i belig kuriis. Och ano:na gällde: Maxmselernas tross Ej korsada rossnde vägen för oss. Då hide vi makt, För en lfåginde blick I blektste döden hvar tidåere gick. Det gtfe oj en önsken så yttorst befängd, Som icke blef uppfylld i tidsra:s längd. Ea fröken boköfde blott öppna sin mund; Sitt knä böjde Riddereslafven på stund: vEn blomma vid foten af Libaror står — Rid fort tt den hemta, hvad tygel förmår! Ligg stilla! Ea lätt kommwiss!on hir jag än EHogg nätan at sju Sirsceciske rmän, n Och gelt: da näsor i gulddosan in Och skänk mig dem sedam, så blifver jag din Men Ridderen kysste den svöhvita hand, Drog sea i förtjussisg till hedningars laxd. Och höston derpå kom den trogne igen Hed näsor al sju Seracoenisks män, Med blommin som växte vid Libanons fot Och ban spporteras förutan sllt kaot. Då rördes till älskog skön jungfrnu och gret Och kärlekens löndö:r — sis fimn — hon uppläte Ö, vände blott åter den gyllene tid Med sina tornerspel, sin eviga strid! D3 sutte jag icke enstika och glömd, Men i Trubadurerzoe singer berömd. En Riddare båld skulle bära min färg Och siåsa för min ära i dal och på berg. Den bandros jag kastat fråm luitig balkorg Han bure vid hjertst på vandringen lårg Och mötte han då i den sjumila skog En Riddare — genast ur slidan hen drog: Stitt stilla ech strid — eller heligt enig svär Att Laura blaad jungfrur den skönaste är! Men främlingen, rädd uti kampen att gå, Ett qvitto min Riddare gor deruppå, Sea hundrade sådane väl han fått in Jeg skulle bli inildare uti mitt sinn. Och nådigt ta lusten ur zegrarons hind Semt e!å kring bans help ett förgyllanden band. En vecka, i vindarnes rasinde lek, Hen skulle st5 bundos vid borggårdens ek. Sea profvet vir follgjordt jag skulle bli nöjd Och träda i brudstol med inverlig fröjd. : Mon ack, hur jeg drömmer! Vår tid är förbi Och kedjan her brustit och slafron är fri. Vår sllmakt är borta och Riddarno med — Och nutidens ädlinger äro af träd. Do vilja ej ofira ett finger er gång För Damernas ära — hvad tiden är vrång! De låta oss sitta, för glömskan ett rof, Och tåla omöjligt att sättas på prof, Med stålsatte hbjertan de gå oss förbi — — Ack! nu är det vi, som bopröfvade bli. Hvad Riddarstidea ver herrlig och säll! SE må jsg sucka hvar oviga qväll.