något helt annat; än ferte i en symfoni — fikaz jsom machinisten nu för tiden ice synes förstå, jatt någon skilnad likväl borde vara emellan Itheatermörkret, och Deeembernatienz naturliga imörker. Kanske har orkestern vid närvarande fall en ursäkt i aekompagnemangets märkbara svårigheter, hvilka dena ieke alltid lyckades besegra; men hvarföre då ieke repetera flsra gånI ger? IN Mamsell Lind hade Enaryauthes roll och skörIdade ett förtjent bifall för den HKflighet och I värma, hvarmed hon utförde den; isynnerhet skulle vi vilja gifra priset åt hennes deklameition af eavatinan i tredje aktem. Partiet ärlikväl alltför starkt för hennes röst; ieke utan (ansträngning förmådde hon frambringa de högre lggande delarna, någon gång kanske på bekostnad af tonens renhet. Att det var dessa ansträngningar, som framkallade de mest skallande bifallsropen, är något, hvaröfver konsten skule vilja gråta, och hvaröfrer vi tra, Jatt Mamsell Lind har alltför myeket sannt konstIsinne att icke äfven sjelf känna bedröfvelse. — Herr Robaeh har, som vi särskildt veta, länge plågats af en envis halssjukdom, och det skulle således varit i både theatsrns och hans intresse, att förskona honom fråu en så påkostande roll, som Adolars, tilldess denna svaghet blifvit häfven. Ieke desto mindre sjöng han sin stämma ganska rent, med mera styrka, än man kunnat vänta, och med så god hållning, som rimligen kan begäras af hans figur och ovana vid roller af dylik kerakter. — Hr Kinmanson var Lysiart. Denna roll fordrar ieke blott en stark basröst, utan äfven en böjlig stämma och en yngre, lifligare skådespelare. Att Hr Kinmanson icke kunde medföra till lrollen alla dessa egenskaper, är ieke hans fel; I deremot är det onekligen hans förtjenst, att sjunga stämman så rent och felfritt, gom han gjoride. Hr Kinmansen är ieke allenast den vack(raste, utan äfven den enda verkliga bas, theaitern äger, och likväl! synes publiken så I föga göra afseende derpå, så föga hålla honom räkning för det högst väsendtliga biträde, singseenen i några och tjuge år af honom erhållit, som direktionen synes betänkt på att I skaffa sig någon ersättning för den förlust, scenen I kommer att lida vid hans i alla fall sannolikt ej låogt härefter förestående bortgång derifrån. — Eglantines roll är en af de mindre, men otvifvelaktigt den starkaste. Fru Enbom både sjöng och spelade den på ett sätt, som lemnade föga ötrigt att önska. Ett par broderier uti reeitativerne i första oeh tredje akterna skulle vi likväl råda att borttaga, i fall da icke äro af de musikaliska befälhafvarne vid theatern ovilkorligen föreskrifna. — Konungens roll innehades af Herr Wennbom. Hvarföre iust af bonom? Rollen fordrar eu bas och en konungslig hållning. Att Hr Wennbom ieke äger dessa reqvisita, lärer ingen tillräkna honom; men då Herr Almlöf finnes vid theatern, då hans sångstämma räcker till för detta parti, hemställa vi, om det ej varit bättre att öfverlemna det åt honom, och deremot befria honom från en och annan älskareroll i någon enaktskomedi, der han stundom utan skada kunde remplaceras af Herr Wennbom. Om uppsättningen af pjesen är ieke mycket att säga. I dekorationsvög var ingenting nytt giordt för styeket; deremot voro åtskilliga kostymer rya och till en del icke utan smak. — Det är föga uppmuntrande för thesterns artister, at! då en af de äldsta och mest förtjenta bland dem har sin benefise, då man Gertill åt honom valt en ny stor opera af en berömd kompositör, då blotta nyfkenheten eljest vanligen plägar loeka till första representationen af hvarje större pjes, denna likväl, ieke ens i förening med intresset för en förtjent konstnär, förmådde fylla huset, der åtminstene en fjerdedel af platserna voro obesatta. Var det väl för det Herr Kinmansson ieke är på modet hos theaterns Äabituds? Men vi beije dessa herrar eftersinna, hvad som bleive af sångscenen, i fall Hr Kiomanson ieke fanus der. — Efter spektaklets slut framropades han och M:ll Lind. Till öfversättniogen torde vi en annan dag å