till altaret, får hon således det förståndiga infallet att bli galen och derunder omtala all hvad som förefallit, för hvilken otidiga talTträngdhet hon af sin äkta hälft lönas med er Iliten husaga, ett dolkstyng, som har den hslIsosamma verkan, att hon aldrig sqvallrar mer. Nu återstår blott att få rätt på den lidande loch misskända dygden, oeh det blidkade ödet uppträder här i några jägares skepnad, hvilka I funnit Earyanthe i skogen och bära henne : 1 sin älskares armar. 1 Det är ett problem, som ieke torde vara si lätt upplöst, huru det kommer till, att en si Isnillrik nation som Tyskarne, hvilka band sig räknat så många stora författare, af alla slag och dertill en så musikalisk nation, der zall: I menniskor kunna musik, och som helsar verldens störste kompositörer (Mozart, Haydn, Gläck oeh Händel) för sina landsmän, likvä ej förmått skrifva en enda god libretto till er I sångpjes, knappt nog en dräglig — och der Jifrågavarande hör ieke ens till det sistoämnda islaget. Ree. tillstår, att han ej vet någon förI klaringsgrund till denna besyanerliga anomali, Joch framställer derföre saken till den ekarpsinnigares utredande. Ett sådant ämne kau ej väcka något intresse; detta måste då henatas I helt och hållet från musiken. När Euryanthe första gången uppfördes i Berlin, var Friskytten blott tvenne år gammal, och entusiasmen för densamma öfverflyttades, ganska förlåtligt, äfven på den genialiske tonsättarens öfriga verk. Operan emottogs sålunda med stormande bifall, kompositören framropades och hela den musikaliska publiken i Preussens hufvudstad var i förtjusning. Denna hänIförelse blef likväl af kort varaktighet. När besinningen återkom, och man började höra äfven med förståndets öra, märkte men mycket buller, mycket arbete, slammer och glans från den polerade, tunga rustningen, men en dverg Ider inom, som endast med matt arm lyfte skölden, och hvars svärdshugg var utan fara. Weber hade skrifvit Friskytten, men ej skrifvit något mer, utom några småniätta bitar i Prceeiosa och Oberon. Det öfriga är till det mesta verk af en mödosam, ofta gruudlig beräkning, men som srillets anda mera sällan med sia flikt uppvörmer, och som derföre lemnaar åhöraren kall. Under denna synpunkt har man i alimänhet bsdömt hans sednare kompoiitioner och synnerligast Esryanthe. För att döma efier det intryck, denna första representation gjorde, skulle vi känra oss böjde att instimma deri. Ouverturen har flera gånger varit hörd härstädes och föga slagit an på åhörarne. Den är, likasom Friskyttens, i sitt slag ett profstycke på det hela, icke att hon, såsom denna, ipnehåller ett sammandrag af styckets förnämsla motiver, utan att hon, likt pjesen, nästan helt och hållet saknar sådana. Musiken är, som vi förmoda, lärd oeh regelrigtig, men har allt för få glanspunkter och ingenting, som mäktigt griper och fasthåller uppmärksamheten, Webers förfettarelynne var stämdt för det täcka och för kontrasten härtill: det hemska och vilda. Hvad som ligger emellan båda. dessa extremer, synes för det mesta vara honom främmande, men isynnerhet det rent stora, : högtidliga och allvarliga, som bör vera operans karakter. Reeitativerna äro hans svaga sida, : och förmågan att röra sig med messor blef! honom endast i ringa grad gifven. Euryanthe, som var ämnad tili ett stycke i den egentliga operastilen, blef således det minst lyckliga! if hans verk, och det bästa, som deri fin168, är några reminiscenser ur Friskytten. i ivad vi skulle vilja utmärka är: duetterna melan Eglantine och Lysiart samt mellan Euryanhe och Adolar, Eglantines aria, Jägarekören i! redje akten och finalen i den första, der Euyanthe anför kören. Ackompagnementet till en lel af Lysiarts aria och till Euryanthes uppdaande af hemligheten, skulle göra mer effekt, ! mm man icke deri allt för mycket erinrades om! friskytten. Möjligt är imedlertid, att ett föryedt åhörande torde sätta oss i stånd, att i må-! son mån modifiera detta omdöme; det är för! ärvarande sådant, det första intrycket förestafvat let, och, om vi ej allt för mycket misstaga 058, ådamt publiken äfven fällde det. NM I anseende till utförandet kunde åtskilligt va-! a att erinra, i fall man icke fått vänja sig, att! MN TT oo I a . , AR la ss a Llsssn AF