TEATERN. l Euryanthe, opera i tre akter af IVil fhelmina von Chezy, musiken af Carl Ma ria von Weber. Amnet till detta stycke ä ftaget ur en gammal fransysk folksaga, son (till och med Sehlegel bearbetat och sök uppstulfva i hela sin medeltidsrustning, hvar hon likväl tar sig så illa ut, sem en af vår tid: korneter skulle göra i en vapendrögt från elfvahundratalet. Fru Chezy å sin sida har bjudit till att litet modernisera kostymen; men I fråga är, huruvida hon dermed gjort den bättre. Se här innehållet, af stycket, sådant det utgått ur bennes hand: q , Grefve Adolar af Nevårs sjunger i Konung I Ludvig VI:s hof och på hans begäran en romans, hvari hans dams skönhet och dygder beirömmas, oeh blir sjelf ieke mindre berömd för sin sång. Detta retar ännu mer hans fiendes, Grefve Lysiarts af Forest, afund, och han håller ett vad om alla sina gods, att han skulle förmå tillvinna sig Euryanthes kärlek; ett vad, som Adolar antar och sätter upp sin egendom I deremot. Lysiart begifver sig derföre ull den sköna Euryanthe, på hvilken likväl hans förföringskonster — som visligen användas utom seenen — bli vanmäktiga. Så mycket lyckligare är han deremot med hennes vän Eglantine, hvilken förstått afloeka henne dess hemlighet och i sin ordning omtalar den för sig sjelf, utan att veta, att Lysiart står bakom och ) lyssnar derpå. Hemligheten tycks ieke vara af särdeles stort värde, ech att den får ett: sådant, samt att de, åt hvilka den varit förtrodd, så tanklöst sqvallra ur skolan, är en af de många saker, som ske på theatern af det enda skäl, att författaren behöfver det för utvesklingen af sitt ämne. Adolsrs syster, Emma, har nemligen, förföljd af en olycklig kärlex, sugit gift ur sin ring, och hennes ende finner inger ro i grafven, förr än en annan oskuld med siv lidande försomat hennes fel. Denne historia förtror Adolar åt sin Euryanthe, zom åter förtror den åt Eglantine, och Eglantine sedermera åt Lysiart. Hon har i Emmas graf, dit Euryanthe brukar gå, bemäktigat sig! ringen och ger den nu åt Lysiart i utbyte mot hans löfte om giftermål. Utrustad med ifrågavarande ring, uppträder han triumferande i Konungens hof, och Adolar, äfvensom alla de öfriga, antaga hans besittning deraf sårom ett ofelbart bevis på Euryanthes otrohet. Adolar för bort hennei er skog för att dödahenne, men låter henne! lefva, då hon varnar houom för en orm, hvar-! af han är nära att angripas, och till lön för detta ädelmod har han det ieke mindre ädelmodet att lemma henne qvar i skogen, för att svälta ibjel eller sönderslitas af vilddjuren. Härmed vore nu alitiog slut, i fall sådant passade in med författarinnans plan. Men pjesen blefve gå för kort, och som upplösningen bör blifva lyeklig, så blir icke allenast Euryanthe vid lif! utan äfven hennes ostuld upptäckes. Ingen är när) mare härom underrättad än Eglantine, som förut, satt henne i misskredit. Just då denna kommer i ! brölloppsprocessionen, för att af Lysiart föras!