kabinett. Denne diplomats åsigter äro således för ögonblicket icke utan intresse, och vi meddela derföre, efter Fransyska tidningar, ett och annat utdrag ur hans broschyr. Hr Campuzano har sett sakerna på allt för nära håll, för att kunna öfverlemna sig åt det bedrägliga hoppet på möjligheten af en Fransysk intervention i Spanien. Han tror icke derpå. Fransyska regeringen kan utan tvifvel icke misskänna de faror, för hvilka en kontrarevolution i Spanien skulle blottställa henne; men en betraktelse af annan beskaffenhet öfverväger denna konsideration. Se här på hvad sätt Hr Campuzano yttrar sig öfver detta ämne: nOsterrike har sagt till Frankrike: nJag skall hålla tillbaka Kejsarens af Ryssland motvilja, jag skall hämma Henrik V:s anspråk, jag skall bevaka den äldre Bourbonska liniens förehafvanden, jag skall hindra Konungen af Preussen att låta hänföra sig af Hollands krigiska ideer, men emot vilkor att J skiljen eder från det konstitutionella förbundet mea England och att J icke lemnen något verksamt understöd åt Christina.n Enligt den fordne diplomatens tanka skall Fransyska regeringen icke bevilja den så ofta begärda kooperatioaen, utan i händelse den konstitutionella saken skulle hålla på att duka under, och jemuvigten således behöfva att återställas emelian Drottningen och pretendenten. Hvad det lifliga intresse angår, som Österrike hyser för Don Carlos sak, så förklarar Hr Campuzano detfammn genom Metternichs fruktan för en ny resning i Italien, i fall det konstitutioaella systemet vunne stadga och fasthet i Spanien. Hr Campuzano föreslår att nyttja repressalier emot Österrike, derigenom att Spanien sökte revolutionera Italien. nVi skicka — säger han — penningar till Rom, och piåfven skiekar penningar till Don Carlos, Det regelmessiga understöd, Don Carlos hvarje månad får öfver Bayonne, utgör 4 millioner realer. Hvem kan väl förneka vår rött att skada dem, som stämpla emot oss, att sprida revolutionen till dem? Hvad blir väl följden deraf? Det värsta, som kan hända, är att den vådeld, som brinner hos oss, griper ännu vidare omkring sig; det onda hos oss blir derigenom ieke större än det är, och de andra makterna skola söka ait hämma elden hos oss för att släcka sin egen.n Man kam sätta i fråga huruvida det medel, Hr Campuzano föreslagit, är nyttigt; men denne statsman inskränker sig icke ensamt till att rekommendera propagandan. Se här de andra utvägar han föreslår, för att göra slut på det borgerliga kriget i Spanien. nDet är icke nog — säger han — att Cortes öppna ögonen och se afgrunden för sina fötter; ty man kan misstaga sig till och med då man söker rädda en nation, om man icke ställer sig på en fast och säker grund. Hvar finnes den? Sjeltva sakens natur utvisar den. ! Med hederskänslan och modet hos våra strids-! nän, kan man räkna på dem för det aktiva sriget; men det defensiva, som varit så myccet vårdslösadt, bör anförtros åt nationalgardet. Då denna ketpss organisation blir kompleit, ör den kuuna lemna ansenliga stridskrafter, vilka äro af oundgänglig nödvändighet för förvaret inom hvarje lokal, och om man går förtåndigt och klokt tillväga, är det lätt att oranisera dessa försvarskrafter för mycket mindre ostnad än linietrupperne. — Men för att reasera denna tanka, behöfvas mäktiga driffjerar; ty det är vanligt hos oss, att se de bästa lger misslyckas genom den liknöjdhet, hvarned de utföras. I förevarande fall skulle sätst att undvika detta bestå deri, att Cortes utämnde en öfverbefälbafvare för nationalgardet hela riket, och anförtrodde denna post åt en ktningsvärd medborgare, som till och med ej ödvändigt behöfde vara militär, och som så nge kriget räckte, borde hafva röst i konseln. Genom en dylik intervention, mer än enom någon främmande, kunde nationen hopas att snart utgå segrande ur sin strid emot solutismen. Att beräkna slutet på detta krig är icke svårt. !S ör detta ändemiål erfordras tvenne korpser aflp 0 å 25,000 man, som på en gång operera ijti avarra och i Alava, i Arragonien behöfvasib ee FF AN ANM