Aftonbladet – 29 november 1838, sida 3

En Svensks äfventyr på bysättningshäktet i Paris. En fransk tidning innehåller en beskrifring på några märkliga iångar, som i sednare tider suttit i St. Pelagie (gäldstugan i Paris). Artikeln slutar med foljande, som låter nog apokryfiskt för svenska läsare: Bland alla gäldstuguhistorier är Kellewigs den intressantaste; vi beratta den så, som den går i Clichy. Kallewig ver svensk adelsman, son ef en bland Cerl Johans kammerherrar (förmodligen en Norrman; ty en familj Kallewig finnes, om vi ej bedrage oss, i Norge). Då fadren skickadå6 honom till Paris, associerade han honom med en betydande man i diplomatiska korpsen. Olyckligtvis blef han omtyckt at sin kompanjons fru; han vår ung och vacker. En äkta mans hämnd, säger italienska ordepråket, ken icke fan hitta på, eftersom han aldrig vait gift. Sålunda företedda diplomaten för den unge mannen en räkning, enligt hvilken denne var honom skyldig 150,000 francs; och d. 19 Okt. 1827 blef han insatt i St. Pelagie. Han grät mången bitter tår, den vackra Svensken; men den 28 Juli året derjå återfick hin friheten genom bekanta händelser. Två år tillbragte han i ardia länder, ehuru hen aldrig långt eflägsnade sig från gränserna ef detta Frankrike, der han lemnat den bättre delen af sig sjelf, sina iörsta illusiener, sin ungdomskärlek. Andtligen kom ett fruntimmersbref. Var detta ett gement bodrägeri. eller hade denl olyckliga blifvit tvingad att skrifva? Dotta vet ingen. I brefvet hette det, att han vore efterlängtad, gatt allt vore glömdt, att han kunde komma tillbaka. Han kom, och d. 3 Nov. 1832 var han åter i sitt fängelse. Tretton månader derefter utbars derifiån en likkista. Kszllewig hade ej mer än en tanke: det var tanken på frihet och kärlek. Efter fåfinga bemödanden hede det lyckats honom att skaffa sig ett långt tåg, han hade genomsågat en af gallerstängerna i fjerde våningen; han var beredd ett släppa sig ut. Allt blef upptäckt; och utan att säga honom ett ord, flyttade man honom i ett annat arrestrum. Tyst beg:f han sig dit; men morgonen derpå fanns han död, hållande i händerna ett porträt; i de stelnade ögonen syntes spår af tårar: vid hans fötter stod en ugn med utbrända kol. Kallewig, den vackre Svensken, hade ej upphört ett älska; men han hade upphört att lida.n mm —— aa nn