Aftonbladet – 29 november 1838, sida 2

der, hvilka, efter bållna undersökningar och för8 hör, öfverlemnas till vidare pröfuing vid domstolarna. Poliskammaren är således uti den förra arten af mål egentligen ieke annat, än en underdomare, och skilnaden består: endast i några mindre omständigheter, såsom ait stämningstid dit ej erfordras, att besvär öfver dess utslag anföras direkt hos Konungen, i stället att andra underdomstolars besvär öfverklagas hos HofRiötien o. s. v., och det finnes troligen ieke delade tankar derom, att en polismästare i dessa mål är lika mycket som andre domare skyldig att iaktaga lag och författningar. Återstår att betrakta den såsom ransakande myndighet. Granskar man närmare dess attributioner I detta bänseende, så visar det sig, att polisens göromål så väl till följd af sakens natur som positiva instruktioner är, att med de medel den har i sin hand, efterspana brott, låta muntligen kalla personer till upplysaingars afgifvande, och I sålueda tjena domstolen, som sedan skall pröfva saken, till bjelpreda; men den kan icke i jsådana mål alhöra viinen på ed, ej heller har ldess protokoll der något absolut vitsord. Häriaf följer visserligen, att en polismästare äger rätt Jattanvända all den skarpsinnighet, ban kan upp bjud2, till uppdagande af brott, äfvensom att han lieke ensamt är en skiljesman emellan en åklagijgare och den anklagade, utan jemväl sjali söIker utleta, hv2d som ligger de sednare till last, Yi huruvida de hafva medbrouslige m. m.; men 1 hvarken positif lag eller förnuft berättigar, så. -lledes långt mindre förpligtar polismästaren mera än domaren, alt härvid gå olagligt tillväga, rlatt söka göra den saker, som saklös är, att med lytire våld söka tvinga någon till bekännelse, are restera någon endast på lösa misstankar rm. im. osh ett bevis härpå är, att denne embets8 man kan för sådana missbruk, lika med hvilken lapnan domare som heldst, ställas till amsvar. När man noga betraktar detta, så är det ej .svårt att fiona, att all den myndighet, som er polis hos oss tager sig framför domaren, att behaxdla personer godtyckligt, är någonting son ligger helt och håliet utom dess egentliga upp drag, och att det skydd, som man ofta ifrår högre ort sett lemnas åt denna godtyckliga makt d ! utöfming, och hvilket ända till en tid, som der eo. Inu lefvande generationen kan minnas, gjorde po k, Ilismästaren snart sagdt till den fruktamsvärdast 3å oeh mäktigaste man i hufvudstaden, näst Kun oå I gen sjelf, egentligen haft sitt ursprung uli oci erlieke består i annat än denna politiska despotism ill hvars taktik, enligt Montesquieu, är att reger ar massorna genom fruktan. SO KE