hvimmel och knorrande hördes ett brak, och Axels favoritköpp brast i tu på hans egen rygg. Men det är i pedagogikens verld tom i naturens: det bårdaste åskdunder åtföljes ofca af de häftigaste reguskurar. Så öfvergjöts herr Slamm straxt efier detia dunder af en störtskur ur tvättkannar, som städerskan nyss hade fyllt till långt ayttigare ändemil. Att preeeptorns vrede deraf svalkades, kunde man finna; ty dörren till det inre rummet drogs igen, och han bicf ensam med sina betraktelser för det öfriga af natten. Gossarne, som ej så snart insomnade, kande böra, att pennan var i gång. Han hade således vunnit det lugn, som erfordras för att författo; men var det något systematiskt utdrag ur Rågon lärobok, eller en oredig uppställning af något nytt filosofiskt system, eiler några betraktelser öfver menniskolifvet, samlade genom en sorglig erfarenhet? Verser kunds det ej blifvs; ty tvenne metriska eller rimmade rader kunde aldrig komma från det hållet, till och med före vattenafkylningen. Dessa tankar sysselsatte Wilhelm länge; Axel deremot, som aldrig visat någon brinnande håg att gå i detalj med litteraturen, beskrattade snarare än han beundrade den snillekraft, som kunde förmå en genomblöt menriska sjt skrifva först och sedan byta om kläder. Följande dagen voro herr Slamm och Axel något flaia, begge på sätt och vis öfver sin obetänksamhet. Städerskan, som såg de drypande plaggen, kom väl fram med den oskyidiga frågan: nKors bevars! har min beskedlige herre gått ned sig på ån? men fick intet svar. Småningom rmildrades följderna af detta oväder; men några postdogar derefter fick herr Slamm ett bref från Axels far, majoren, der ibland annat följande rader förekommo: Om således min son och hans kamrat ej kunna uppfylla alla herrns kaprieiösa fordringar, så må vi skiljas, isyenerhet som en magister Butler bärifrån orten reser upp till akademien, och har åtagit sig pojkarnes handledning. Herns arfvode för terminen medföljer, ete., — Nu gissar väl således läsaren, att det var i den historiska stilen, som den lärde arbetade under den oroliga natten. Han hade i et bref till majoren med så svarta färger skildrat den ofta omtalade anarkien i hans lilla rike, att hans principal blef stött — ty de hårda uitrysken kommo ej fråa en eldig eeh inspirerad författare, van vid hyperboler och svulstiga talesätt — och störtade honom med nämnde replik från ärans slippriga höjder. Gessame skildes utan stor saknad från herr Slamm. Wilhelm hyste dock till en viss grad medlidande för den arme pedagogen. Axel deremot tänkte på, om det ej skulle gå an att för några veekor lägga embargo på det ofvannimnde arfvodet, och i msgister Butler såg han endast en ny vasall, kanske svårare at besegra, men en seger desto ärofullare för honom sjelf. I menniskoslägtet, liksom på den jordmassa det beror, xan man märka tvenne poler, de som väcka beundran och de som väcka åtlöje. Midt emellan dessa äro de, som egentligen gifva menniskomassan styrka och konsistens, de som ingifva aktning. Denna aktning är väl svår att ernå; men svårare är det att finna mennviskor, gom bemöda sig om att uppnå den; ty den är en bimmelsk glars, som mera tränger sig på djupet än den sprider sig kring ytan af vår varelse, och huru mången, som tror sig äga densamma i sitt våld, har ej i stället faitat dess skenbilder fruktan eller respekten? På fosthet och kraft, dessa väldiga pelare, hvila sådana karakterer. De äro ej alltid qvieka och skämtsamma; deras kunskaper synas ej oftare än de behölvas, men äro alltid grundliga. De likna nakna, men resliga fjell, om hvilka den ena vandraren säger som gå: O j fula och vederstyggliga massor, som ej förmån frambringa en grönskande buske emellan skrefvorna, och som kylen dalarne med edra isfyllda ryggar!, och den andra vandraren svarar: O j vördnadsvärde fjell! hade jag biott de skatter, som j döljen djapt i edert inre; om jag klättrade på F JRC