Aftonbladet – 19 november 1838, sida 4

Engelsk brottmålsscen. En larmande bop, till största delen bestående af sämre qvinnor, belägrade portarne till polisbyrån vid Marlborongh-street. De besynnerligaste rykten voro i omlopp bland bopen, och från alla munnar hördes utrop af förvåning och fasa. Efter den allmönnast gängse berättelsen, hade ett brott, exempellöst i de juridiska annalerna, blifvit begånget af en handlande. Sjelfva sessionsrummet erbjöd en icke mindre liflig tafla: ack mina herrar!, utropar en framför sessionsbordet knäböjande qvinna, med skärande stämma, låt mig hemta andan. Jag kan icke tala af bara barm ozeh förskräckelse. Den eländige, som kunnat fatta tankan på en sådan illgerning och vågat utföra den! En qvinna, som set: bonom födas, som tjent honom så många år, som han varit skyldig så mycken erkänsla ! Vid dessa ord, afbrutna af tårar, föll den klagande afdånad i famnen på tvenne polisbetjrnter, som förutsett händelsen och skyndat fram. Hela samlingen darrade af förskräckelse. under afvaktan af den fruktansvärdaste utveckling. Så snart den nästan balfdöda qvinnan återkommit till sansning, bad henne ordföranden fortsätta sin anklagelse. aDet vilddjuret!, sade hon, watt sätta sin kokerska på spett och steka henne mör som en roastbeff!!la En grafbk tystnad rådde i samlingen. — ,Hvem är den brottslige?, frågade ordföranden. aDer står han,, svarade klag:nden, pekande på en liien man, som var klädd med största elegans, och såg omkring sig med en högst likgiltig min. Ett sorl, liknande ett rytande lejons, genomgick publiken i salen, och utan jernstakettet, som afstängde ena delen af rummet, skulle åhörarne kanske störtat sig öfver och sönderslitit den anklagade. nwTräd närmare!s sade ordföranden med sträng ton. Den tilltalade lydde småleende. Ordf. Hvad har ni att svara på den anklagelse ni hört? (Djup tystnad.) Den Anklagade. Ingenting utom att den är sann — (Uirop af fasa, åtföljd af ny tystnad.) Ordf. Ni erkänner således . . . I sanning, jag vet knappt hur jag skall sluta. Den Anklagade. Ja, min herre; jag erkänner att mamsell eller madam här, ännu är min kökspiga, fast hon redan för flera månader sen förlorat alla egenskaper, som hon förr egt; att jag i morse, då hon vägrade lyda mig, uppbragt på henne, i vredesmod yttrade, att om hon nånsin mer gaf mig ett dyhkt svar, skulle jag sätta henne på spettet och steka henne mör som hennes roastbeff. Se der förhållandet. (Tecken till allmän öfverraskning.) Ordf. till klaganden: Hvad har ni att svara härpå? Klag. Ingenting utom att så förhåller sig. Ordf. Hvaröfver klagar ni då? Klag. Jag klagar öfver den skymf jag lidit; jag fordrar 500 pund i upprättelse. Hvad! man skulle vågat hota mig med att sätta mig på mitt spett och steka mig som roastbeff, och det ostraffadt, och jag skulle ieke få skadestånd? Ordf. Alls intet, mamsell! (allmän munterhet) och jag vill hoppas, att denna lexa en annan gång skall lära er att icke göra väsen af ingenting. Tvenne timmar derefter stodo ännu de tal rika grupperna utanför polisbyrån, och alla qvarterets sqvallersystrar voro sysselsatta att berätta för de nyfikna gaparne, att man affört till Nawgate en rik handlande, anklagad och öfverbevist om att hafva stekt på spett och uppätit sin egen kokerska. j CTR CW ND TNTTARG T1T TOMMA