Aftonbladet – 17 november 1838, sida 2

Sty:llkeyg CM ouerad par excelience, skall vara Herranom en öt Jukt. Allt hvad man kan önska är, att len må blifva af lika god smak för Sveriges Jondestånd. LEE FR 56gp ff Hurulsds man i Berlins politiska veckoblad tänker om Sverges ställningar och förhål!anden. Uti ett med gårdagsposien oss tillhandakomnet rummer al Berli.er politisches Wochenlait fiana vi en artikel om Sverges konstituion mer före det, gare och härvarande förhållanden, hvilken är än vanligt märkvärdig, och hvaraf vi derbär lemna ett utdrsg: ,Man sen, heter mtt de fyra stånden : adel, prester, boroch bönder, i Sverge äga rättgheter, som å I uppskattas af massan och har dessutom blifvit svårligen skänkas dessa klasser i något annat lands statsförfattvivg, och med hvilka knappt något missbruk afregeringsmakten är tänkbart; också äro sådana missbruk i Sverge obekanta ting, och de argasie skrikare måste medgifva, att förvaltningen är mild och rättvis, och att folket befioner sig så väl, som det någonsin är möjligt med landets naturliga förhållandenn. — (Det bör i sanning vara uppbyggligt för oss Svenskar, att se, huru mean 1 Prcussen afundas oss vårt representationssätt, och de rättigheter, det skänker folket, hvilka göra missbruk af styrelsen omöjliga !) Menn, — säger artikelns författare vidare, och det är obegripligt, att elt men kan gifvas under så lyekliga omständigheter — men det oaktadt äger ett slags feberaktig jisning rum i landet, och man kon ieke förneka tillvaron af en skiljaktighet imellan tärkesättet hos folket och regeringens anda; och det vosie högst intressant, att af någon fullkomligt sakkunnig få en förklaring på detta besynnerliga fenomer. I första rummet torde förlusten af Finland och ännu mer den skenbara försummelsen af tillfället, att återvinna detta land, hafra förorsakat en förstämning i sinnena, helst Norges förvärfvande icke under någon synpunkt var egoadt ait stilla smärtan af denna förlust; men detta kan i alla fall aldrig så noga trävgdt tillbaka af tidens tysta makt. Sannolikt är den tsokan riktigast, att icke smärtan öfver krigsförluster, utan sjelfva trefnaden och pjutniogen af det välstånd, som en lingvarig fred skapat, och rättvisans tryggande genom en oväldig tillämpning af lagarna åstadkommit ett öfvermod och en mätthet, som haiva förnämsta endelen i denuna tendens bos folket. Oivifvelaktigt förekommer det, att en sjuklig och obestämd längtan efter nframskridanden bemäktigat sig den bildade klassen, och att nationalkänslan erhållit en besynverlig (sonderbare) riktning, att ej vilja stadna efter andra folk i I politiska förbättringar, samt att den beprisade I tidsandan, ifrån hvars paroxysmer många sn-dra delar af Europas fasta land åter börjat tillfriskna, ävnu herrskar med oförsvagad kraft i Skandinavien. När nu dessa tidsandans fordrivgar med buller göras gillande från allmänhetens sida, och deremot med prisvärd betänksambet ogh lugn afböjas af regeringen, såär det väl förklarligt, om någon sebism äger rum imellan styrelsen och den offentliga meningen. I fall det ieke vore så allmänt kändt, att det ,politiska veekobladet är en. ibland de strängaste anhängare af den rena sbsolutismens oeh allena-styrandets läror, så vore man kanhända frestad att fråge, om det ofranstående är skämt eller allvar. Nu deremot synes artikeln väl egnad att rekommenderas hos våra, af pvälståndetn och nsden oväldiga tillsmpningen af lagarnas — i synnerhet i tryekfribetssaker, samt g-undlagsoch anslagsfrigor — nöfvermättade, landsmän, på det de må rätt uppskatta det der lugnet och betärksamheteon, som ligger i af böjandet af tidsandans fordringar, och afstå ifrån sin olämpliga längtan efter vidare framlalkridanden