Aftonbladet – 17 november 1838, sida 2

I många focmer trifs det skönan, säger skalden, och så förbåller det sig äfven med det lojala nitet. Det upperbarar sig i mångfaldiga skepnader, mer eller mindre groteska, mer eller mindre osk:pliga, i min af de ingredienser, hvaraf det består, och de motiver, som satt det i verksamhet. Bland de sednast:, men mest på effekt beräknade fenomenerna af denna art, är en i Fahlun, från Hr Huldbergs tryebeti, utkommen skrift, som egentligen lärer vara beräknad att spridas bland allmogen, men hvaraf ett exemplar råkat förirra sig in i vår byrå, kallad: Några ord till Sveriges Bondestånd om det goda Gud gjort oss genom Carl XIV Johan. Författaren har icke, likt pyare tiders lojala, medgifvit, att regeringen kunnat fela, att någonting inom sarchället behöfde vara bättre; nej, han hör till den gamla goda tidens min, de rena och oblandade, som fiona allt outsägligem förträffligt, som utgått från Konuogen, och naturligtvis finner, att allt, som bär i landet blifvit uträttadt, vare sig af Regerirg, Ständer eller enskilda föreningsr, utgått från Regertens person. Felen deremot ligga blott hos Folket, som ham försäkrar vara svårt att styra, otaeksamt emot Gustaf I, och om hvil ket man kände, at Gustaf III och Carl XII fallit för Svenska lönmördares kulor, samt att Fersen blifvit mördad på öppen gatan. När likväl Konung Carl Johan valdes till Kronprinsn, tvekade han ej att öfvergifva sitt sköna fådernesland, hvilket författaren fioner vera nen ädel uppoffring... Förut berättas om Konung Carl Johan,, att då kriget 4r 1788 (märk årtalet hos denna historicus) utbröt mellan Frackrike och andra Europeiska makter,, kommenderade han innan kort större armeer, och Franska mationen ansåg honom för en bland sina pelare, För att visa, hvad Gud gjort oss