Aftonbladet – 16 november 1838, sida 2

ånga mödor och forskniogar födda systematiska ölfverbliecken, det lugna ordnandet — ve tandet, hade vi så när sagt — det flyr honom ofta. Vår mening är visserligen icke, att han icke forskat, icke arbetat; tvärtom, han har forskat mycket, ifrigt, outtröttligt. Men han är för myeket poet, för att recensera det stora epos; deremot har han visat, att han mästerigt kan göra det. Hans historiska arbeten, synnerhet det sista (Svenska folketa historia), äro miästerstyceken, åtminstone så länge han undviker att sjelf reflektera ). Skälet är helt enkelt, att det praktiska har felats honom — till och med sinne för det praktiska, ända till de sednaste tiderna. Skälet härtill åter var den skola, hvari han blifvit uppfostrad, oeh hvari hans fordne själsförvandter ännu dväljas. Enligt deras tro (ty egentligen annat än tro kan man ieke kalla det) har man redan otillbörligen afprutat på sin vetenskapliga värdighet, om man nedlåtit sig att ur händelserna draga de enkla, praktiska följder, som ligga omisskänneliga framför hvarje oförvilladt öga. Desse filosofiskt vetenskaplige historieläsare förtiga eller dikta, vrida eller uppnedvända faeta, på det att historien må passa in i deras system, bevisa dess satser, gå dess ärender. Hvem har icke sett de så kallade yhistoriskess beteenden vid historiska ämnens behandling? Då de funnit sig bära hårdraga häfderna, hafva de gjort det uti den s. k. vetenskaplighetens mest uppstyltade språk. Och de hafva gjort rätt; hundrade hafva läsit historien, mot en, som begriper detta konstspråk; och det skyddar således mot faran att genast blifva slagen på fingrarne af allt för många. Om den gamle Adem ännu hänger i Hr Geijer, eller om Hr G. är en skalk, kan man ieke så noga sög, då man betraktar en sorts ursäkt, som på ett par ställen återkommer i Augusti månads numret af Litteraturbladet ). Då han ärligt genomgitt vissa företeelser i historien och af dem dragit ljusa, men för hvarje bildad man fattliga resultat; då han enkelt, eburu med skarp, oförvillad bliek, sett några praktiska följder, som man måste se, om man ieke föresatt sig att se enligt ett förut fattadt system; då han, med ett ord, behandlat historien så, som den behandlas öfver allt, utom i Tyskland och hos oss — då kommer han emellanåt med den ursäkten: men detta är ptrivialtn. Vi kunna, som nämndt är, icke afgöra, om det skall vara en skalkaktig slängkyss åt hans gamla vänner, eller om han på allvar regretterar, att han beqvämat sig till ett menskligare sätt att behandla historien. Karakteristiskt och roligt är detta uadskyllande att påse. Läsaren skall erkänna, det Hr G. aldrig varit mindre trivial äv just i de sålunda ursäktade reflexioneraa. Neka kan man dock icke, att hn, förmodligen genom den gamle Adams ingifvelser, i det hela ställt den oamnkunriga Dagfrågann på en falsk punkt. Sträfvandet till det verkliga, konstitutioneila ansvarighetssystemet tyckes han, enligt den gamla vedertagna trosbekännelsen, betrakta såsom en ingitvelse, ett påfund sf republikanismen. Vid närmare påseende Iskulle man dock lika lätt kunna säga, att de förhåller sig alldeles tvärtom, och att detta stytrelsesystem är ingenting annat än det ytterst: bemödendet att rädda monarkismen. Den stränga republikanismen kan ingenting högre önska, län at detta system aldrig måtte komma til stånd, och att monarkicen måtte fortfara i hels sin fordna, nakna vederstygglighet. Bildningen och idesrna stå nemligen nu mera på der punkt, att detta allenan, förklaradt eiter sit gamla, råa ordaförstånd, miste snart störta monarkismen. — Känslan af menniskovärde och menniskobestämmelse måste resa sig mot dett: oting; och de, som önska republikanismen snal framgång, kunna såiedes aldrig hafva någonting angelägnare, än att undanhålla den enda rädd niogsanstalien för monarkismen. Vi vilja för söka en uppställning af ministersystemet. H IG. förlåter oss säkert, om äfven denna biifve något trivials. Att slå omkring sig med konsttermer är minrdrn konstigt, än mången tror det är verkligen svårare att bilda sitt språk så att det kan begvipas. Man behböfver ingalund: att flytta sig på en lögre ståndpunkt af forsk ning och tanke, för det man vill ställa sig så latt dessa tydligare synas. Meningen är nemii