Aftonbladet – 16 november 1838, sida 2

ot partl derat, tann sin rakning vid av 1 lans amn utöfva den och kufra sina motståndare. Men i alia fall var det konungamakten, under vars firma allt gick, ehvad den utöfvades af konungen allenav eller af ett aristokratparti. Hvad vi nu mena med nationen, fanns ieke eller, rättare, gällde ännu ingen ting. Det hade mångenstädes ännu icke fallit någon in att sätta i fråga, det kornungamakten ieke ägde göra, hvad hon behagade, i rikets angelägenheter, blott hon kunde det, d. v. s., blott hon hade anhängare och fysisk styrka nog, för att skaffa sin vilja verkställighet; motstånd mot denne var ieke ovanligt; men det var oftast icke annat motstånd, än det af styrka mot styrka, icke af lag mot olog. Detta tillstånd var imedlertid då mera drägligt för fofket, medan de flesta ting, som nu äro föremål för regering, då ieke voro det. At regera, var att erkännas som öfverläcsberre eller berättigad att kalla folket under sina facor och uppbära någon viss skatt, vanligen i stället för krigstjenstep, samt vissa servituter. För öfrigt var folkens, om ej karskter, åtminstone sträfvande och riktning, all deras äregirighet, allt deras begrepp om ära och lyeka allestädes enahanda: krigisk öfverlägsenhet, landvinningar, plundring under sina konungars ledning. Allt öfrigt öfverlemnades åt folken sjelfva att besörja och ställa, bäst de behagade. Konungamaktens stora utsträckning var således mera skenbar än verklig, mera extensif än intensif, om man så får säga; hon höll sig mest till det yttre, men kändes föga i folkets hushållning och iore lif. Men en tid kom snart, då konungamak ten ieke vidare nöjde sig med dsssa yttre, mera skimrande attributioner, utan ansåg för sin rätt och pligt att intränga uti allt, bestyra och reglera allt, föreckrifva folket, huru det skulle hushålla och lefv2, ordna dess näripgar och förvärf, utstaka gränser, med ett ord, för deras timliga och andliga Lif. Hvad som för var möjligt förr en allenan, blef numera omöjligt; styrelsen måste allt hela mera bilda sig till ett stort kollektift helt, till en vidt utgrenad moralisk person, der nalienan blef allt mer en otanka, en fiktion. Imedlertid ville man icke släppa det; England var det enda land, der ens domar2-makten skiljdes derifrån, och regelu ncx in turia, non in cameran blef lag; evnorstädes utöfvade konungarne länge ännu personligen öfverdomsrätten. Denna var imedlertid det första, som äfven der skiljdes från det personliga åtgörandet. ÅAfvea de ifrigaste försvarare af detta måste snart erkänna, att denna punkt ieke kunde försvaras; och kabinet:s-justitian, bar man på de flesta ställen måistlåta fara, inskränkande 2ig nu mera till att endast irdirekt (genom valet af domare, genom iniimidation och intriger ete.) inverka på rättvisans ging. Detta hade också i det närmaste varit tillräekligt band på monark-makten, så vida den icke tillvällat sig det omtalta bestyret med saker, som först voro oeh otvifrelaktigt borde vara öfverlåtne åt det enskilda. Mer hon blandade sig i allt — de inveeklade och oftast icke klart förstådda förhållanderne förklarade, cm ej ursäktade, det —; hon nedsteg till folkets dagliga lif och näringar ; hon ville föreskrifva, hvad det borde sysselsätta sig med, hvad det borde äta och dricka och använda till iläder; bon befallde, hvad det skulle af främlingea köpa eller till honom sälj; hon ville wil och med förordaa, hvad folket borde tro, borde älska, borde hata. Sedan detta väl hunnit blifre prireip, miste folkem antingen nedsjucka till en viljelös slafbop, under en sjelfherrskare, som ber namnet, för att genomskåda allt och medhicna allt, men i sjelfva verket öfverlemnade nästan ailt åt gunstlingar; eller ock måste (i fall monarkien ieke skulle förstöras, hvilket på et: och annat ställe försöktes) så tillställas, :att icke blotta gunsten hos eza möjligtvis balft fånig monark skulle qvalifieera till att styra landets angeläI genheter och dessa sålunda lemnas vind för våg. Man skall besitta en god portion oblygs het, för att, med bistorien i banden, våga neka, latt fall inträffat och icke sällan inträffat, då en halfgalen monark, omgifven af lika halfgalna och tillika rofgiriga favoriter, fört en idog nation till fattigdom, cen stolt nation till förödmjukelser, en allvarlig natioa till flärdfullhet, en bildad nation till råhet och mörker, en fred