Aftonbladet – 13 november 1838, sida 2

MI VV HH OO Mm MM ———— VV SA ———— SO VÄ I försvara sånningen och de liberala idderna; men här appträder med en ton och hållnin ;, som knapt nog deras värsta fiender tillåta sig. Fer att imedlertid gifva — icko allmänheten, hon har troligen redan dömt i saken — men utgitvaren sjelt någon id om den persons qvealifikation, som han låter skrifva i sitt blad, utan att reservera sig emot hans artiklar, och derigenom väcker misstankar, att h.n sjelf kunde vara derss författare, el!er att hin låter den estetiske medarbetisren äfvesa intränga på bladets politiski afdelning, aå vill man här visa honom, ej hvad denna skribent förstår, men endast hu:u väl hin antingen läser, eller huru ärligt han afskrifver. I det citorede mostto ur tragedien Bianka står icko: hvad vildt förfärligt skiik utan: hvad vildt förfärligt skick., — Don strategiska termsn formere igelkott,, aom skulle finnas i skriften: Försla till ett nationelt försvars-system för Sverid ge, har förf. förgälves eftsrsökt derstädes. Men hvarföre skullo Rec. rätt läsa eler afskrifva on pro— fan och af hoaom aildeles icke älskad författares skrifter, när han icks bättre behandlar sjelfva bibeln? Han säger sig h:fva hemtat sin bild om Guds röst, som talsde till Profeten ur den triska svalkande fläkten, från 1 Korungabekon 49 Kap. 11 12 verserne. Den, som läser nämnde ställa med dan aldra minst2 uppmärksamhot, finszer likväl, att detta alldeles icke är meningen. Doat talar flera gån:er i det föregående om hutu Herrans ord kom till Elia, utan att det säges, huru det skedde. Serskildt nämnes i Q versen, att Herrans ord kom till honom i bergskulan, ech dereitar omtalas, huru iierren gick de! framom, huru ett starkt vädar kom, som sönderbröt berg ech hällar inför Herrainom, derefter en jordbäfning, sedam en eld och sist ett ljud af sakta väder., När Elias det hörde, gick han utur kulsn, och då sägas det, att en röst kom till h.nom och xtt Gud talade till henom. Ingoenstädes nämxes likväl någon frisk, svalkande fläkt hvarur Gud taiade till Profeten. Förf. har imedlertid irgalvnda för afsigt att vindicera den Hel. Skrifts ord mot Res. i Dagligt Allehanda; han ämnar endast, så vid: han förmår, söka vindicera sina egna, och tror sig dertill ej behötva något annat än sjelfva orden. Han uppmanar derföre Rec. — och förmodar, det Red. tiiåter honom efterkomma denna uppmaring, i fall han så fnner för godt — att verkligen aftrycka de ställen i skriften, han utpekar, då Allehandas läsare, som möjligen ieko läst sjelfva arbetet, torde få det bästa begreppet om de motsägelser, exalterade fraser, vädjandet till pasionerna o. 3. v., som påstås f:nas deri. Det är visserligen något sällsamt, att beskyllas för nfoga sidohugg i ett blad, som ianehållit konspira tionen i lrar, måhända af sjelfva detta styckes Författare; men då sådant skett, uppmanar man härmedelst Rec. i Allehinda, att uppgitva, mot hvem desaa sidohugg, dessa öfvserdrifna och obevisliga tillmälex äro eller möjligen kunna vara rigtade. Don med litet mer urskiljsing begå:vade läsaren torde kanhinda finna, om hola skriftens syftning verkligen är sådan, att rågra sidohogg kunna behöfvas, om Förf. verkeligen röjer någon rädsla för att uttala sin mening, der det behöts, och om han möjligen kunnat ha för alsigt att göra tillmälen mot någon viss i en skrift, ämnad att thseorstiskt utreda ett ämne, ej att anfalla eller anklaga någon serskild. Vill han en gån aöra tot, så väljer han troligen en anaan fo.m oc fact2, i ställ.t för satser. Att för öfrigt vidare ingå i någoa tvist med Rec. i Ailehanda, skulle vara en förgätenhot ef sig sjelf, hvartill Förf. ej ärnsr göra sig skyldig, äfvensom puobliken, visst icke behöfver ytterligare upplysas om tvistens savnskyldiga natur. Sjaltva utgsifvaren af Dagligt Allehandi torde till och med mödjlistvis, af hvad här blifvit sagdt, få öppsa ögon, och inse, hvad gagn och prydnad ett libsrait Slad vorieligen hemJtar af att i denna ton och under tenna drägt uppträda mot en akrift ef ifrågavarande syftning. Man kan vara af olika tankar om åsigtern:; men man beljuge ej och smäde ej Författaren, Sådant ötverlemne man åt dem, hvilkas enda vapen legn och smädelse äro. Dot vore orättvist att tro, det Dagligt Allehandas Utgifvare skulle med afsigt öppna sitt blad för en så rustsd kämpe. Författaren till Skriften: Revolution och Republik.