Aftonbladet – 12 november 1838, sida 3

(Insändt.) Vid Landshöfding Axel Adliersparres graf. En Man har slutat ryss: sin lefnsds strid, Och lagt sitt gråa hufvud nor till frid, At åren böjd och trött af veridslig möda, Hen gick att sofva sömnen hos de döda, Han är ej mer! — På minnet som är qvar. Vi skåda må: — der se vi — hvad han var! Han var en man, som kunde hvad han viile Och visste det. Hans hjärta och hans snille Förerades af vpplösta band, Det hjertat älskade sitt fosterland. Han ville verka; hoglösheten flydde Hvarhelst hin gick och nyttan honom lydde, I lifvets strider stod hin som en vis, Och strödde kring sig forskningarves pris. I glädjens lek, den gladaste, han ryckte Hvar sorg derur och till sitt hjerta tryckte, Han kände djupt, såg klart, och vill väl, Och sanningen den fyllda helt hans själ, Med säker blick han trängde genom tingen, Hen framgick lugn sio väg och störde ingen; Kom stormen i hans väg. hen reste sig Och side högt: vilin, jag trotsar dig, En man, som vill det rätta, icke sviker Om ätvan lyckas från hins bana viker. — Så gick hin fram, med fasta steg och kom Till må!et, der än ingen hir väzdt om, Der inga mer om verldens vinster tv:sta Till grafven, lifvets ankarplats, den sista. — På stenan der kan skriivas af en hvar Sem homrocm känt: Här gömmes stoftet qvar Utaf en max, som upphöjdt blott såg lifvet, Och måmgex ädel tanka gonomdrifvit, Och kavske deriör just till sorgen dömd — Som sökte intet och blef derför glömd!n