Aftonbladet – 12 november 1838, sida 1

oe .w Herr Professor Byströms Exposition. Det är en ledsam sak här i verlden ait. bero af väderleken, men som vi alla i mer eler mindre mån bero deraf, är hösten med. sina smutsiga gator, med sin fuktiga, tunga luft, med sina mörka, regndigra skyar så ledsam för oss, folk af den gröfre leran, som ej ha några ekipager att kasta oss i, når vi vilja sätta foten utom hus, ej kunna efter behag vara hemma, makligt utkträcka på en elastisk soffa, obekymrade om väder och vind, utan .som miste nyttja våra egna armar och ben, och, derföre få erfara hvad himlen består det Svenska klimatet i November månad. Sålunda hade vi, då visigo annoneeras, att Herr Byströms attelier var I öppen: mot en: inträdesagift ; af. 12: sk;: beo., i beslutat gå dit på första, vackra dagy i det; glaIda hopp att sålunda kunna på en gång, för detta billiga pris tillfredsställa vår estetiska njutI ningslust och:virt välgörenketssinne, ty afgiftem uppbärs för ett välgörande ändamål. Vi väntaI de och väntade på den yvaekra dagen; den syntes ej vilja infinna sig; mer ändteligen klarnade Juftep, solen bröt fram genom molnen, och vi traskade af i smutsen upp till Hötorget. Men Ise! det var likväl i November. Under väger Jat sammandrogo sig åter molnen och när v Il väl kunnit in i atteliern, hvars stora fönster til två tredjedelar var betäckt med ett segel, heriskade der inne detta slags synliga mörker, som ) Milton beskrifver, eller rättare denna gråa, oi trefliga fjerdedeisdagen, som drar en slöja kring föremålen och lägger en tung, besvärande hand på sjelfva sinnet. Vi hade likväl gått den långa vägen, och vi skulle väl således ändå ha nåIgon valuta för vår möda och våra penuingar. I Vi sågo oss derföre omkring, mer med denna misslynthet, som ett bedraget hopp och ensmulen väderlek alstra och vår åsigt blef kanhända derigenom äfven något mulen. Vi haiimedlertid satt den på papperet, öfverlemnande åt läsaren, att utplåna, om möjligt, en del af skuggorna vid en lättare luft och ett lättare lynne. Expositionen innehåller både nytt och gammalt. Till det sednare höra onekligen dess bista alster, t. ex. Bacechanten, Venus som afväpnat Amer, Hsrmonien som söft Kärleken och Hymen m. m. Visserligen kan, äfven mot dessa, en och annan invändning göras, t. ex. det konsten ait förlika kärleken och äktenskapet medan de sofva, är någonting ganska lätt och hvartill ingen Gudiona behöfs; att det ej fär skörheten, utan dess motsats, som afväpnar kärleken o. s. v. Men denna sistnämnda invämdning vederlägges genom en blick på sjelfva gruppen. Det är semligen ieke guden sjelf, utsn någon annan klumpig pojke som kommit öfver Amors båge, framräckande en vanskaplig venster kand, och som gudivnan derför med skäl hindrar från att trampa i hennes blyga sköte, hvilket den tölpen vill göra. Man tycker verkligen, att det är sypd med den v:ckra Venus, och man skuile önska den oskicklige följesvennen borta irån den himmelska gestalten. Bland de nyare arbetena står främst, liksom för att emottaga åskådaren, en dansös i modern drägt, snörd och barfsom en sådan egnar och znstår, med friserade lockar och band i skorna. Mon saknar icke sina retande behag, men de moderna drägterna förena sig i allmänhet så illa med plastiken, att man ej förstår, det eu