TEATERN. (Hr Julius Ginthers debut i Fra Diavalo. Antingen det erdast var allmänhetens intrecse för den lyriska seenens rekrytering, eller I det pikanta deri, att en 18-irig yngling, som laldrig förr satt sin fot på theatern, på en gång skulle uppträda i en af de svåraste hufvudrol:ler, der han nödvändigt skulle jemföras med len föregångare, som i samma roll hade firat Isintriumf — vi vilja ej afgöra hvilketdera skäIlet, men skulle snarast vara böjde att antiga det sistnämnda — nog af; sällan hafva väntan och nyfikenheten i den fyllda theatersalongen varit mera spända, än i går då ridåen till Fra Diavalo uppgiek. Sällan har väl också en debutants första inträde varit mött af större, det är oss ett nöje att tillägga, af en mera förtjent uppmustras. Om det varit bestämdt, att valet af Fr Gäothers vite genus för framtiden skulle bero af publikens bifsll, så tillhör han från denna dag ostridigt theatern, och synes genom flera egenskaper egnad dertill. Då man går att bedöma honom såsom debutant, bör han icke jemföras med Hr Sällström, hvars, i Fra Diavalos roll fulländade och lediga spel lemnar Hr Gäster ganska mycket att upphiuana. Men Hr G. har en röst —ja en röst, af hvilken utan trifvel med tiden kan blifva ganska mycket. Det är en högre tenor, som i renhet, styrka och klang torde kunna mäta sig med det bästa man får höra i hufvudstaden, icke alldeles det egna romagtiska och svärmande, som utmärker Hr Sällttröms, men deremot mera närmande sig arten af Hr Lindströms stämma. I Vi inskränka vårt vidare omdöme i detta fall, tills vi fått höra Hr Gänther i Masaniellos roll i den Stumsma, men tillsgga blott, att han i syonerhet inom den medlersta delen af röstens omfång har några brösttoner, af en -fnilkomlig skönhet. Lägg härtill, att han har den lyckan att ej visa det minsta rädsla och att ehuru ban ännu saknar en utbildad elegans och nyansering i gesterna, har han likväl ett lif, en själ ceh en passion i sitt spel, som icke förråder debutanten; som icke äro öfverlastade, men tillräckliga att dominera alla hans rörelser, och att både spel och sång i duetten: Mitt barn man kan sig irra, äfvensom lsången i andra aktens romans voro till alla deIlar lyekade. Efter spektaklets slut börjades några framropningar, hvilket, komikt nog, och till allmän öfverroskning, först besvarades medelst I folksångens uppspelande af orehestern; men ; de ropen efteråt endast värre, till dess Hr Giinther efter omkring 10 minuter framkom lock helsades af allmänna bravo. Skada, att Direktionen hade !åtit M:ll Ficker :Joeh Fru Fröslind i Ladynsj och Zerlinas roller Iremplaeera M:ll Wideberg och Fru Enbom. ÅM:ll Fickers spel passar utan tvifvel ganska I väl för Eerlinas roll, men henneg röst ör I dock så underlägsen M:ll Widerbergs, att jemförelsen alltid väeker saknad, och Fru Fröslind borde numera aldrig ansträngas i sångroller. Sr Habieht fyllde både i spelet och sångpartierna ganska väl lordens roll, I orm vu oe on