Aftonbladet – 8 november 1838, sida 2

nstracto, men när den erbjudes dem i verkligs nhet och in concreto, spjerna de icke sällan npå allt sätt emot och visa den största intole nrans., Det vore alltför mycket begärdt att fordra, det Hr P. skulle veta hvarom fråga egentligen var, eller ärligt upptaga de liberala tidningarnas syftning i derna fråga, emedan han då hade mist erkänna, att det först och främst var felet i former, som klandrades, och sedermera att man utvidgade Judaroas rättigheter potielt, innan någonting var förberedt för deras medborgerliga emancipation, som ensamtkunde sammansmälta dem med samhället, samt framför allt att man gjorde detta, utan att rådfråga statens representanter, cch med uppenbar missokinipg för deras, vid mer än ett tillfälle, yttrade åsigter. Det är imedlertid i artikeln om Upploppen ioch Stockholms Tidningspress, samt ännu mer än den om Patrullerna, som Ar P., hvilkea dittills befunnit sig i ungefär samma belägen het som em fisk på torra landet, svänger sig i sitt rätta element, oförhindrad af alla små konsiderationcr, såsom samning, rimlighet, tydliga faeta, bestämd lag m. m. Det är tidningarna, som göra alt oumdt i landet — det förstås de liberala, ty de goda och framför allt de ganska goda bladen göra naturligtvis ej annat, än hvad som är nyttigt och förträffligt — de förra försvara alla åtalade skrifter, de angripa jurymän och utöfva på dem ett opinions-tyranni, och ehuru Hr P. ieke direkte påstår som ofelbart, framställer ban likväl med myeken utförlighet den förreodan, att Aftonbladers utgifvare, som tillika är den störste förläggere i vårt land, till cch med genom handbref förbjudit bokhandlare i landsorterna, att ej till försäljning emottaga Herr Svederi skrift. Kan man väl, käraste läsare, tänka sig en mäktigare man i Sverige, än Aftonbladets utgifvare, som är i stånd att göra hvad icke engång sjelfva kungen skulle åstadkomma. Han förbjuder bokhandlare att handla med andra böeker än han vill; på hans vink samlas 500 studenter i Upsala till opinionsyttringar; han slår sönder sion egna fönsterrutor, och snart är det väl endast han, som ,föranleder händelserna att händan — Att bokhandlire någon gång förut, af naturlig känsla för det skickliga, vägrat besudla sin disk med skrifter, som alltför appenbart hånat denna känsla, sådant tyckes Hr P. ej känna. Oppositionstidningarns, siger han vidare, nwieke blott bearbeta och monopolisera opinionen, utan de äro äfven verkstäder, der oOpinioner fabriceras. Om någoam vill göra en invändning, så slår man honom till backen med den vanliga trollformeln: ,slaf, ofri, salarierad,, man förkättrar, man öfverbopar honom med ovett eller gyskel. De rädde färskräckas, de fredälskande och moderaia tiga, de exalterade hojta, och nu är det desses skoj, som passerar för nationens tänkesätts. De hafva upphöjt sig till små tyranner, nhvilkas envälde är så mycket farligare och odrägligare, som det utöfvas i tankens rike, och med intet annat tyranni kan jemnföras, än med den spanska ingvisitionens eller den franska Jakobinismens,. De ptaga ej lifvet, men heder och medborgerlig existimationn, de nyttja ej svärd och bödelsyxor, men disponera öfver pöbel och gatstenar.. Hu! Hr P. kan ej undgå finna, ieke emedan alla menniskor fiona det, utan emedan styrelsen sjelf omsider nödgats medge det, att försigughetsmåtten den 21 Juni och följande dagar voro öfverflödiga, men han erinrar, att man hade en hög gäst att svara för, hvilken höga gäst nemligen — sådant mämner naturligtvis icke Er P. — for ifrån alla försigtighetsmåtten, åkte omkring gatorna oeh derunder erfor, hvad hvar och en visste, att ingenting ondt hotade någon menniska, aldraminst bonom, samt att feran endast existerade i deras inbillning, som befall de s. k. försigtighetsmåtten. (Slut följer.) Tan farsa lf Ke Kanda mardaor 3