Aftonbladet – 5 november 1838, sida 3

(Införes på begäran). Vid Herr Carl Wilhelm Isozs graf, den 4 November 1838. Mild och from han gick sin stilla bara, Denne Yngling, som nu svspring bär. Skön hans framtid log. — O! Hvem kan ena Hvid af oss en hvar i morgon är? Våldsam tidens bölja vräker, Släcker ljus och samlir grus. Henskan ber ej längre säker I sitt eget hus. Svoket, våldet, hatet, mordet vekts Kring de ädlis fridomiiysta gård. Skuldlös man vat ej för svek sig akta; Men hairs oskuld blir hans minnesvård. Han är fri från stofrats kodja; Bland de saliga är Han, — Christne! Låtom här oss bedja För hans banemin. Hulde Fader, och du, ömma Meder! Glömmen ej, man mildren ader sorg! Syskon! stillen edra tårefloder; Brodren bor inom vår Faders borg. Ingen mördare der finnes; Allt är frid i IJerrans sal: Och den fridsn säkrast vinnes Gonom jordiskt qval. Ädle vän! Jag halsar Dig vid grafvon. Slumra sött; Diz Herran väcka skall. Vi, som ännu bära pilgrimsstafven, Suckande, i dagens tuvga kall — Vi, som käsade Dig och dölja Många smärtor, mycket hopp, Bedje: Låit vår suck få följa Till din himmal opp!