rätta plats. Han använde Rosenstein såsom statsli man, såsom embetsman, såsom sin sons under-ld visare, och såsom ett af sina förnämsta verktyglal i den revolutior i smakens och snvilleis verld,m han ville verkställa i Sverige. Det är i detlai sistnämnda afseendet, vi här i synnerhet be-xi trakta henom. Iscgen kunde bättre än Rosen-lg stein vara passande för rollen af de nya Gu-lla stavianska vittra institutionernas ordnsre och be-lp vakare, att, som Oelenschlöger yttrar sig, avarals bandet, som sammanhåller kransen, det iärglösa, d blygsamma bandet, som döljer sig under blom-lli sterprydnaden, och som vill öfvertsla andra att!h tro, att kransens blommor sjelfva sammanhållaf hvarandran. Han återkom från Europas då förtiden js mest odlade land med ett frejdadt namn af lit-is teratör, och från en förtrolig bekantskap medlk Frankrikes då för tiden utmärkteste snillen, ochlk tillträdde sim nya plats med de talanger, somjli måste tillvinnä henom de Svemska geniernasjs! högaktning och vänskap, utan att genom förlt stor öfverlögsenhet i geni såra eller väcka afund. r Och om hans nit för Svenska litteraturens fram-s steg, hans välvilja mot dem, som egnade sigt åt densamma, i synnerhet de nyss framträdande! talangerna, äfvensom den tålsamhet och billig-it het, han, med all fasthet i egna åsigter, uncer de litterära stormarne ådagslade mot olika tän-!ksnde — om allt detta är förmodligen endast 1 en röst. l De poster, Rosånstein beklädde såsom Sekreoterare vid de särskilda Akademierna, bestämde honom till dessa inrättningars tillfällighetsoeh åminselsetalare ex offigio — en svår, ofta ! otacksam post. Men R. var helt och hållet eg-! nad dertill genom sitt molle et iemperatum dicendi genus, (för att tala Romerskt) genom sin! fyndighet att ur de magraste tillgåegar framleta något loekamde, och genom den värdiga elegan-. sen i sin stil. Född under Greklandgs blomstringsperiod, hade han väl aldrig blifvit någon Demosthemes; men möjligtvis em Isokrates. Nu, sem sakarma stodo, var han hufvudsakligen bumden vid äremisnet, ett vitterhetsslag, då för tiden lika så öfverdrifvet upphöjdt, som man i sedrere tider orättvist nedsatt det. Så godt som från bildmingens första gryning hafva minnesord på ärefulit aftidnas grafvar varit ansedda för en helig pligt ech den talzndes ära. Det är smickret och em falsk rhetorik, som nedsatt vitterhetsslaget, och från bådsdera måste Rosenstein frikännas. Men i histeriskt afseende kan äreminnet ej betraktas i amnat förbållande till jden ökta biografisn, än såsom drufmusten till det förädlade vinet. Man förlåte liknelser; men loftalaren står sim hjelto för nära, tiden har ej låtit dragen tillräekligt framträda ur det! nörvarandes nimbus, och dessutem är han sål godt som på dragande kall ech embetes vägnar! förbunden ett lofsjnga, att kasta en slöja öfver! hvad som ej för detta ändamål väl låter sig framställas och att med ett ord lemma en måilving med ljus utan skuggor. Kommer nu dertill, att minnestalaren ej vistas i en stat, der erdet är fritt, så måste sanningsälskaren oech forskaren, sedan ban skänkt sitt bifall åt konstem och talangen, med sakmad vända sig till andra fullstän-! digare och trognare teckningar af den man, han önskar känna. Bevis härpå skole vi anföra från Roserstein sjelf. HrJärta har i sitt företal som blend R—s förträffligare arbeten anfört loftalet öfver Grefve Stockenström och vi åämna j bestrida dess omdöme. Med nöja följer läsaren den beprisade geefven vid hans första steg till utbildning, hans upptäckt af de skånska stenkelsgrufverna, af nya kopparoch gallmeigrufver, samt hans vård em svenska bergshandteringen. Men följa vi honom några blad Ringre fram, till hans verksamhet såsom Justitiekansler 1736, så ligger läsaren otillfredsställd talet ifråm sig. Politiken och en falsk delikatess hafva befallt Rosenstein att dölja, hvad med skäl skulle anses som intressantast, en bestämd teckning af Stockenströvas förkållamde såsom Justitiekansler under bledsåret 17356, samt hans umlersökkingar å embetsvägmar i landserien. Hvilka drag för historien och för den frejdades biografi hade här ej stått Reserstein till buds, om han, vågat eller velat använda dem. Ett umgefär lika förhållande är med flera af hans andra minmesteckniegar. Huru litet finner den, som söker ett helt fullständigt i persomalierna öfver Grefve Fersen, denne mäktige aristokrat, ram förödmirkade Adolf Fredrik och rvektes