Aftonbladet – 24 oktober 1838, sida 1

IBOKHANDELS-BULLETIN. StåndsParalleler , tecknade af Författaz ren (2?) till Cousinerna. (Slut från gårdagsbl.) Vid romanens slut då Amiralskan ändtligen fått af sia dotter veta hennes brinnande kärlek för Herman, meddelas et ytterligare profe stycke ur samma katekes, der! den öfvertygelsen framlyser, att en såkallad oädel, torpajresonen med alla upptänkliga bjertats och förståndets egenskaper, ändock aldrig; får göra anspråk på hög rang inom menskligheten Ack, jsg är ledsen, både att höra talas om honom, hans bjerta, hans grundsatser och ella Ihars öfriga egenskaper! — sade Amiralskani, med mera otålighet, än hon någonsin brukade visa — Jeg tror, ban har alldeles — — — fascin vos yeux å tout le monde ici! — — Möter migicke min måg, — — äfven i denna stora bedröfselse, då han kunde hafva annat att tänka på, med en peanogyrique, — — öfver hvem? Io, öfver Informstorn! Du, Alarik, af hvilken j gå minst väntat det, sjunger, högt hans lof. Ulla, det sti:ckars kräket, är dödligt kär uti honom, och j:g roduar af grämelse och harm, när jag blott tänker på alla de ord, du ttrat, min käraste Blenda. — — ZÄck, de: är en ärlig frukt af det rosade, eviga lendtlifvet, der man blott ser msnniskorna en och en! — Detta hade aldig kunnat inträffa i verlder, — der verldemenniskornå borde vara, om de vore der de skulire, likasom landtfolket bör vara och förblifva, der de äro. Detta sista uttryck är troget målande. Lavdtlifvet, umgänget med rauren sträfvar att öppna hvarje oförderfvadt hjerta, så att de aristokratiska grundsattserna icke kunna der så vederbörligea hållas i helgd, som i stora städer och omkring hofven, der ståndet är nog talrikt församladt, för att icke utsättas för faran att nödges taga intryck eller vanor af roturen, I allmänhet kan man säga om dessa Ståndsperalleler, att karaktererne äro säkrare och mångfaldigare än 1 förf:s förra arbeten. Hufvudpersonerna i detta, Blenda och Herman, äro serkligen lefvande varelser, naturliga och föga sfverdrifna. Ville man dissekera Blendas kaakter, så lönade det verkligen mödan; man skulle nästan i hvsrje ögonblick upptäcka råot nytt ljust och sannt drag. Herman är iexe utan sina outreringar. Han är till den grad ullkomlig, att vi tro oss med visshet kunna säsa, det ingen student nigonsin varit dei i så hög grad. Dem som ss it studenter på närmare håll, kan visserligen icke neka, satt en eller nan funnits med Hermans kunskaper ; men å öfverlägsen, uti talenter har näppeligen en å ung man någonsin varit, aldraminst en bonleson, Ieke nog att han var pianist och sån