Aftonbladet – 16 oktober 1838, sida 2

sina förstörda affirer, utgifva skuldebref i Ålderman Wiboms namn och derpå förskaffa sig peoniagar. Detta förslag hade Björkman gillat, och Lundberg aflemnade då så väl en rättegånvgsfullmakt med Ålderman Wiboms namn och sigill, som tvenne bref postpapper, å hvilka Wiborms namn fanns tecknadt, somt uppgaf, att extra Kammarskrifvaren Löfgren, skrifvit Wiboms namn och vore villig att låta sig såsom vittae begagra, hvsremot Björkman åtog sig att anskaffa det andra vittnet. I denna afsigt gjorde Björkman besök hos Löjtnant Wikman, som likväl för tillfället ej anträffades, och underrättade dess fru, att han önskade tala med Löjtnarten. Påföljande Söndag, före kl. 6 på morsonen, infann sig Luu?berg ånyo hos Björkman, och de öfvererskommo då om ett nytt sammanträde på eftermiddagen kl. 5. Innan likväl Lund: berg bortgått, infann sig Löjaart Wikman och underrättades om företaget med tillbud af 2000 Rdr, derest han ville låta sig såsom vittne begagnas, men lemnade ett vägrande svar. På eftermiddagen återkom, efter aftal, Lundberg, åtföljd af Löfgren och förre länsmann:n Thunström, till Björkmans rum, och der inskref då Thunström så väl kontexterna, som vittuesskrif.terne å de förutnämnde pappceren, hvarefter både Thunström och Löfgren underteektnade sina gamn såsom vittnen, De så förfirdigsde skuldsedlarne moitogos af Lundberg, som lofvade att, så snart penningar inflöto, tilldela Björkman, Löfgren och Thunströrn 2000 Rdr hvardera. Lundberg uppgaf derpå, att tingskrifvaren Skarström lofvat genom Notarien Sundborg besörja, att Löfgren och Thunström blefvo, såsom vittnen, för dödsfali skull, edeligen afhörde, och innan de tillkomne äncu afligsnat sig, tillsiädeskom äfven Skarström och följde de fråv Björkmean bortgående persoscine, utan attnigotsamtai med honom i Björkmans närvaro föreföll. Tisdagen derpå triffade Björkman Lundberg å Hötorget, sarat underrättades. att vittnesförhöret redan försiggått, samt att B. skulle erhålla penningar, så snart de utföllo. Onsdagen den 26 Sept tr:ffade Björkman på Riddarhustorget Notarien Sundborg, som tillkännagaf, att pengar för den mindre skuldsedeln snart vore att förvänta, och samma aftan erhöll B. af Lundberg den underrättelse, att ban (L.) vore inkallad tili poliskammaren för att höras i afseende på de omrörde skuldsedlarne, äf hvilka L. nu aflemnade den större till B., att af honom till vidare förvaras. Denna större skuldsedel lemnade 3. Fredagen derpå till Hyrkusken Ahlgren å Riddarbolmen, med :nmodan att Ahlgren måtte tillställa den polismästar:n och dervid uppgifva, ait Ahlgren fått detta uppdrag af Lundberg, medan denne lefde. Efter denna Björkmans bekännelse blef han af Poliskammaren, på Åldec maa Wiboms förbön, tills vidare ställd på fri fot. Denna sista åtgärd saknar icke sin märkvärdighet. Att Björkman bhfvit häktad på misstankar, men lösgifven sedan ban erkänt förbrytelsen, synes visz, att Poliskammaren begagnat häkteiogen ogeniligen såsom ett medel ait aftvinga bekännelse. Men orm detta varit riktigt, syotes icke skäl att lösgifva Björkman, innan man genom bonom fått utredt, huruvida de ännu i häktet qvarhållne personerna Skarström och Sundborg vore i brottet delaktige eller ej. Ännu betänkligare blir detta frigifvende, då man ser på Björkmans stillniog i samhället och vådan för detta af det grofva brott, hvartill B. efier egen bekännelse gjort sig skyldig. Att skrifva falrkt namn, medför redan ärelöshet, men stt engagera personer satt gå falsk ed, är, med afseende på vår lag, der iu manna vittoe är fullt bevis deri de sammsnstiämma, ett för samhället ganska vådligt brott, syonerligast då det, såsom händelsen nn är, blifvit begånget af en person, som befattat sig med fullmäktigskap och kommissioner af mingahanda slag. Hvem vet hvad han under dessa bestyr torde hs:fva tillåtit sig i andra mål? Erinrar man sig vidare poliskammarens stränghet mot personer, som blifvit häktade för det de hurrat eller bvisslat på gatan, eller icke förmått nskingra sig, så faller den mot en erkänd förfolskare visade mildheten desto mera i ögonen. ——L nr OO——— nn Våra Läsase i hufvudstaden hafva sannolikt ofta hört omtalas och stundom sjelfve seit ett . och 2 AA Lo ov 9 1