Aftonbladet – 12 oktober 1838, sida 3

;i brist på ord behöfde handling, för att gifv j uttryck åt sin hänryekning, satte sjelf vagnen ;rörelse, för att så godt som på egna hände föra sin gunstling till det för henom bestäma ;logiet i konstakademien på Kongens Nyetery j Vägen togs öfver Amalienburg, men då tåge iskulle passera det portbvalf, sem förenar de kgl i palatsen, och hvilket i allmänhet ej lärer var: j tillgängligt för åkande, nekade vakten att slåppa det igenom. Detta förhållomde, som fög: I barmonierade med det medlitande ech förekomI mande sätt, hvarmed äfven konuugen säges hafiva helsat Thorwaldsen vid förbifarten, väckte jen allmän förbittring bland felkmassan, hvilker doek, af vördnad för den åldrige menarken och af uppmärksamhet för dem gäst de beledsagade, ej tillät sig någon ascnan våldsamhet än att — som det berättas — i all fredlighet bertbära den gensträfviga vakten, och på deitar sätt öppIna plats åt tåget. Imedlertid Mrer en af viktens officerare ej funnit sig särdeles kelåten mes detta slags enlevement, aten gjort s!na imvänmdningar med sabelklingan, hvilket hade twll följd, alt denna sednare af den nu ämnu mera uppretade folkhopen sönderbröts, att den svärdlöse öfverhopades med bugg och slag.n VEtt sådant uppträde skulle måbända inom vår hufvudstad gifvit anledning till ett bedröfligt skrik öfver -abulism, oeh pöbelvildhet, till ändeller ändamålslösa polisundersökningar, tryekande garnisonsförsiärkningar och allehanda hotande demonstrationer från d. s. k. lugnets vårdar2. Hvad gjorde man i det amtokratiska Danmark? Man ville der veta, att svärdet var lagdt i krigarens hand till försvar och skydd för landets barn, men ej som medel till deras massakrering,, och att folket ingalunda var gfjordt att offcas upp; man ansig det militära nitet för en präktig sak, mer likväl mindre värdt, än uppmärksamheten för medborgares lif och lemmar ; korteligen: MH, M. Konungen lärer — såsom det berättas — hafva avbefailt en sträng undersökning mot — — den olleer, some tillåtit sig de krigiska demonstrationerna mot falkei.n ,Man ser således, att rätteprineiperva i Dremark ech Sverge äro fivarandra väsendtligt olika. Der höra sg. k. extrajudieiella imbuggaingar ej tål tidens vaner, utan betraktas som olagligheter och straffvärda missbruk, äfven om de hafva sina motiver i den finkänskga miltir ra hedern eller möjligtvis kumma hänföras uwnder kategorien sjelfförsvar; här deremot hugger mar på folket en paesant, icke för hederns utan, som det tyckes, för nöfets skull, och ie ke för behofvet af smbjektivt försvar, uwtdm på grund af objektets försvarslöshe:, och detta speeies af sjelfsvåld betraktas som ediaphera eiler något ännu bättre; i Daumark börjar mani sina undersökningar framifrån, och tilltalar dena person, sem man vat handlat tagsiridigt; här begynner man bakifrån och söker blend de förolämpade efter skäl till föro ämpningem, efter inhuggningsmoivet, m. m., och gömmer på corpus delicti. — Ainsi va le monde, på vissa ställen regerar lagen, på amira regeras den, ty ni många former trifs det rätta, och rätt är allt, hvad rä:itvist är.n