För att gifva sig ett sken af oväld, har Öfverståt hållareembetet af mina vittners utsago antagit det aldra lindrigaste, eller att M. tilldelat mig åtminstone ett slag; om han derför kunde pliktfällas, om det ej skett endast tll nödvärn, huru har han då kannat undgå, att dömas för gatufredsbrott, och huru kar han kunnat få ersättning för ett siag, hvartill han sjelf gifvit anledning! Då det sålunda är på intet sätt lagligen bestyrkt, att jeg slagit M. i hsvadet, då tvertom vittnenas stridigheter sing ima!lan och den fullkomliga osannolichswer i derss uppgifter, vederlägger denna boskyilning, då polisen icke destomindre gjort ett otillbörligt afseende på dessa vittnen, och det, som bon synes hafva gjort på mina, eller att M. slagit mig, änru mer aikläder gardisternes utsago all trogirdighet, torde E. M. nådigst ficna rättvist, att målet återförvises till ny ransakning, då förmodligen sinningen kommer i dagen. Det torde härvid tillåtas mig. kästa E. M:ts uppmärksambet på protokollistens nit för hästgerdets anseende, att vitserda den hätskhet, jag skulle hafva yttrat mot nämnde garde. Öm denna hätskhet är hos mig em kässla och uttalandet derat stt omdöms, så lära de ej hära under polisers domse ätt och följaktligen ej till dess protokell. Det tyeces imedlertid, som det varit deuna förmenta hätsket, hvilken hufvudsakligen wållat mitt fällande till len icke obetydliga penningsumman at 33 R:dr 16 k., ett i sanning kännbart appendiK till ocbsheget att ngripas på öppen gata och ytterligare dorföre släpas ntör polisen. Mod djupaste uzndersåtlig värvad etc. etc,