Aftonbladet – 8 oktober 1838, sida 2

det slutligen ändoek icke är nog att, utan formernas direkta brytande, komma till det resultat man vill, och att någonting mera fordras, för att rädda ens skenet — någon ing, som äfven liknar moraliskt inflytande, reut spel, sträfvande till någon annan styrka än bloit sablarnes och muskötternas materiella — någon ting, som icke blott säger: du skall lyda, utan äfven: du bör lyda — någon skymt af öfvertygelsens rätt, för att uppblanda styrkans, När man såg sig omkring efter medel att vinna dessa ändamål, befanns det, att man borde vända sig åt två håll, nemligen först söka rättfärdiga åtalet, d. v. s. försvara förtydvingen af grundlagens mening, sedan söka inprägla vissa vidunderliga satser angåeude juryas natur och ändamål. Det första försöket har strandat på det allmänna vettets klippor, der Hr Svederus är nästan den eade, sor ävnu sitter qvar och anropar gående och koremande om den barmhertigheten fatt åtminstone höra på hans ömkliga qvidande (ehuru till och med ban likasom Minerva, erkänt, att en del af tillställningen var rosenbefängd, och i sitt brydderi utropade: omgöras måste saken, medan hau han sökte förlsvara hvar och en af personerna.) Det är länge nu, sedan man kringskickade politiska gardfarihandlare; och det ser näst:n ut, som den gamla konsteas återupplifvande icke ville lgöra någon önskad verkan. Numera, sedan dena offentliga diskussionen af offcntliga ämnen letat lsig väg till hvarje vrå af landet och hvarje ämE som är kändt och ventilerad: i Stockholm, vallard. salt della SKall DU vilclatl SUOrRlatas, försvaras, förgyllas, ty man begynner ana, att äfven blifver det, och lika fullständigt, i Haparanda och Trelleborg och Östersund och Wisby, nu är det eti fullkomligt misstag att tro, det en Peder Sunnanväder eller en Georg Svederus skall kunna något uträtta genom kringresande. Emissarierne eller, som Carl IX kallade dem, Spyflugorne måste blifva fuolikormligt oskadlige, så snart det icke är dem möjligt att dikta eller dölja fakta; och på hvarje gästgifvaregård, der de skulle vilja slå upp sin predikI stol, fiones redan före dem kuuskap om samI ma saker, som de ämna bjuda på. Medföra de I portativa boklådor och vilja utdela sina opera, så är folket redan på förhand bekaut med kramets beskaffenhet. Denna betraktelse har fallit oss in i aniedning af den egna tilldragelsen, att den ifrigaste kämIpen för vederbörande i denna sak — ndefensor fidei Nermannianaen — i föriviflanlöfver att ieke kunna få läsare eller ens bokhandlare, tagit sio låda på ryggen oeh utvandrat på ett missionstig kring land och rike. Detta bevisar I bäst, hvad dom nationen redan fällt öfver rentvagningsförsöken med åtalet; och dermed behöfves icke mer att sysselsätta sig. Återstår Tatt något närmare betrakta de besynnerliga påI fund, som krupit fram i dagen, i anledning af I tryekfrihetsnämndens natur och domsrätt. Man har, efter vanligheten, först fått tag i ett ord att löpa omkring med. Detta ord är: mSamvetsdomstol., I detta Ilbondoganin tror man sig finna ett arkanum mot alla svårigheter, som kunna uppstå vid förklsringen af domar, Å hvilkas rätivisa det sunda förnuftet icke är i stånd att inse. Förmodligen fösier man vid det I undergörande ordet den mening, att en nämnd icke behöfver bry sig om bevis, icke om lag, ieke om någon klart insedd, objektif visshet, utan äger döma blott på subjektiva grunder, tycke, preventioner, fruktan, hat, ståndsfördomar, m. e. 0. på bvilka grunder som jurymaninen sjelf kan för tillfället utstyra med namn, heder och värdigket af sitt samvete. Då år 1815 Jurydom i tryckfiihetsmål beviljades svanska nationen, föreställde man sig, att en förbättring var införd, en ökad säkerhet mot i godtycke, mot styrelsens inflytande på domstolarna. Med vårt befordringssätt och det härur l uppvuxna lyeksökeri fann man de vanliga domj stolarna vara mindre säkra depositärer af folkets lritt att ytira sig om allmöäsma angelägenheter, I hvaribland det minst vigtiga visst icke är —L I domstolarna sjelfva. Meningen var således blott jatt flytta domsräiten till andra, ingalunda att inrymma den dömande en ny, för folkets trygg. het farlig makt, Men detta blefve ovilkors ligt följden, om ett godtycke, som förut icke