Aftonbladet – 6 oktober 1838, sida 2

PJÖR VUOUGCP IAGHUSCL DIUIVIL LVINBAUE tll De käpnelse. Man kan visserligen taga för giver, att denaa våldsamma och lagstridiga handling varit föranledd af en supposition från Hr t. f. polismästarens sida, att de anklagade voro brottsliga; men det bör rmärkas, att en sådan supposition vanligen legat till grund för alla försök att medelst tortyr tvinga auklagade till bekännelse, ty så barbariskt har väl ävnu knapt någon domare funnits, att han med vett och vilja låtit misshandla den, som han sjelf trott vara oskyldig. Det är just för att förekomma både godtycke och misstag, som den Svenska iagen belagt dylika våldsaroheter med ett hårdt ansvar osh försäkrat hvarje anklagad om rättighet, att icke kunna lederas utan att vara till brott förvunnen och till straff lagligen dömd. Då för öfrigt saken en gång erhållit offentlighet, så kan den icke vidare undgå åtal och ansvar — ty så långt hafva väl slappheten och konsiderationerna ännu ej hunnit — och vi anse således några vidare kommentarier öfver detta mål serslaldt för tillfället öfverflödiga, till dess man fått inhemta Hr t. f. Polismästarens af Justitie Ombudsmannen infordrade förklaring. Deremot anse vi det icke vara ur vägen, att betrakta denna affär på en annan sida, som sona icke blifvit vidrörd, men som i det stora hela är af långt eftertänkligare beskaffechet. Det är bekant, att en tidning redan för omkring fyra veckor sedan formligen angaf, att Polisen låtit prygla personer af arbetande klasser, icke blott för det de varit ute om aftnarne, utan att kunna göra reda för något egentligt ärende, utan äfven att dermed tvinga anklagade till bekännelse. Denna anklagelse, rent ut framställd emot en embetsmyndigbet, angick en, efter lagens bestämmelse, lika grof förseelse, som våldet i Ystad eller hurcningarna i Hofrätten, samt vida svårare än inslåendet af några fönsterrutor, och alla väntade derföre att, i hkhet med hvad man förnummit efter dessa uppiräden, !å i Statstidningen se en undersökning genom Justtieksnslersembetet anbefalld och antingen den felaktige embetsmannen befordrat till laga ansvar, eller också att tidningens utgifvare skulle åtalas och pliktfällas efter denona 3 I. 12 momentet i tryekfrihetslgen, som vid så många andra tillfällen varit till hands att åberopa af de mest obetydliga anledningar. Intetdera följde likväl; den angifne embetsmannen fann sig icke ens befogad att svara i tidningarna, och ännu mer, enligt åtskilliga berättelser fortsattes, utan afseende å denna offentliga uppmaning, prygelsystemet än vidare, hvilket också ett par veckor efteråt ytterligare omtaltes i tidningarna, till dess äudiligen det nu ifrågavarande våldet (hvilket, i parenihes sagdt, icke larer varit det, som gaf anledning till ämnets första vidrörande offeniligen) blef till sina omständigheter utredt genom undersökningen inför Kämnersrätten. Hvilka slutsatser kan man väl då draga af ett sådant förhållande, om ieke att så väl innehafvaren af högsta åklagaremakten — Konungens ombud — att tillse dei lag och rätt skipas i landet, som de personer, hvilke eljest stå öfver Hr Härads: höfdingen Hultberg, långt ifrån att ogilla ett sådant förfarande, tvertom genom sin tystnad gilvit ett slags sanktion deråt. Att någon formlig instruktion blifvit Hr Polismästaren gifven ati handla på detta sätt, i tanka att derigenom hos massan injaga en skräck för den offentliga maktens fasces, kan icke gerna antagas; men det är i alla fall i hög grad anmärkningsvärdt, ait vederbörande, genom sin underlåtenhet att upptaga anklagelsen, gifvit hela allmänheten anledning till den tankan, att man i den högre sferen icke ogerna sett ett missbruk återinfördt, som Sveriges lag en gång för alla afskaffat och allmänna tänkesättet stämplat med en rättvis afsky. Denna tanka måste naturligtvis vinna ännu mer i styrka, när man erinrar sig den karakteristiska öfverensstämmelsen mellan nyssnämnde tystnad och den glömska, hvarmed de nyligen hålna polisundersökningarne om de sista månadernas våldsamheter och oväsen i hufvudstaden förbigått eller öfverhalkat de delar, som rört militärens förhållande oet framfart samt tillkomsten af de ordres, efter hvilka denna handiat; samt att denna totala glömska kunnat äga rum, oaktadt flere oskyldiges iif blifvit spillda. Härtill kommer ännu den om