Aftonbladet – 5 oktober 1838, sida 3

Vådan af kyrkogårdar inom städerna. Ex dödgräfråro i London, syesslsatt att uppkasta en djup graf nå en kyrkogård, nedföll plötsligen, förqväld af de mefitiska ångorna från förut på samma ställo nedprälda lik, och förmådde knappt uppgifva några svaga rop, förrän han dött i den graf, han vissorligen icke ämnat åt sig sjolf. Flora personer skyndade till stillet; stegsr nedsattes och en ung, nyfiken och sacdig porson nedstog, för att rädda dödgrätvaren. Jen hado icke hunvit utför halfva stegen, förr än han förlorada jsttningoen och nedföll; likaså gick det flere närvarande. Nu skyndade man till en komist, som lät nedkasta en stor qvantitet osläckt kalk och klorkalk, hvsrefter ran uten fara kunde nedstiga och upphemta offron. Men ty värr voro alla bomödanden, ett återlå dem till litvet, förgäfves. Juryn (ty öfvor alla perzoner i Englard, som icke dött en vanlig ded, sammanträder en Jury) förklarade deras död naturlig, men uttryckte tillika don önskan, att mean i en så folkrik strid, och hvilken dessutom berömmer sig sf att stå i spetsen för all civilisation, ändtligen måtto upphöra att begagna kyrkogårdar inom murarna.